Välbesökt konferensanläggning i Sörmland

Jun 13, 2017

Mellan Nyköping och Norrköping, strax norr om E4:an i Kolmårdsskogarna ligger vackra Virå Bruk. Det gamla järnbruket som blev skogsbruk till att idag vara en välbesökt konferensanläggning med Sveriges första skjutbiograf.

Efter jag svängt av från e4:an och åkt några kilometer på gamla riksvägen mot Nyköping står en skylt ”Virå 6” och ”Jaktmarkerna” in till vänster. Jag svänger av och redan när jag åker på vägen börjar jag känna ett lugn när jag åker fram på den lilla vägen med de svepande kurvorna. Handelskammarens nätverk ledare har uppstartsträff på Virå bruk i Sörmland och i samband med detta ska jag få träffa ägaren, i fjärde generationen, Caesar Åfors, för att höra deras historia, vad man gör nu och hur framtiden ser ut.

Vi inleder med en fantastisk lunch där den mesta maten kommer från gården. Det blir ett härligt sorl under lunchen och många diskussioner förs. När alla ätit upp och nätverket ska inledas får jag en stund med Caesar och restaurangchef Emilie Karlsson för att få höra deras resa.

Året är 1638 och här i Virå fanns ingenting mer än ett litet torp. Då fick man från drottning Kristina ett privilegiebrev för järnförädling och man började framställa stångjärn. tillgången på skog var god och likaså tillgången på vatten och det är två delar som är viktiga för att kunna förädla järn, säger Caesar.

I början var huvudprodukten som tillverkades stångjärn som man använde för att göra kanoner och i mitten av 1700-talet var Virå ett av de största järnbruken i Sörmland.

–Under glansperioden byggdes här skola, mejeri, lanthandel med mera och det gick bra för Virå. Men i början av 1800-talet minskade efterfrågan av stångjärn, samtidigt som man drabbades av nunnefjärilen som förstörde stora delar av skogen. Likaså hade man satsat stora pengar på ett järnvägsbygge ner till Bråviken, vilket gjorde att bruket mer eller mindre gick i konkurs.

Från mitten av 1800-talet blev skogen och skogsbruket den viktigaste näringen på bruket. 1924 köpte Ernst Johansson Virå som under 1900-talet fortsatte att driva det som skogsbruk.

– Ernst Johansson var min farfars far och jag tog över 1986 och är fjärde generationen som driver bruket, säger Caesar.

När Caesar tog över var sex personer anställda inom skogsbruket.

– Idag är det en person som sköter skogsbruket men vi är totalt 15 anställda.

Bruket har alltså växt från 6 till 15 anställda på trettio år och det var år 2010 som man ändrade i inriktningen av verksamheten.

– Jag insåg att det hänt en del inom skogsbruksbranschen. Att ha sex man gå med motorsågar i skogen var inte lönsamt längre. Så tillsammans med min son diskuterade jag om och hur vi skulle kunna utveckla bruket vidare.

Så år 2010 byggdes Sveriges första inomhusskjutbana för riktiga vapen med riktiga skott och i augusti 2010 så invigdes den.

– Vi hade sett liknande i Danmark och Tyskland och tänkte att det här borde vara intressant för våra jägare i Sverige. Min son blev projektledare från start till mål. Hur jag nu kunde låta min då 21-årige son projektleda en sådan här miljonsatsning, men det gick mer än bra, skrattar Caesar.

stan direkt började det komma folk från olika delar av regionen och det var början på det som idag är en unik konferensanläggning. 2011 invigdes en jaktaffär, året därpå restaurangen med möjlighet till teambuilding genom matlagning. Det var nu man inledde satsningen på konferenser.

– Det började med jägare kom hit och ville skjuta. Sen ville de äta någonting. I början lagade vi maten hemma i mitt kök, men det blev ohållbart. Så då byggde vi till den här delen vi sitter i och startade viltköket. Men när de ätit och druckit gott ville de ju ha någonstans att bo. 2014 renoverade vi en jaktcamp med jaktstuga och just nu håller vi på att renovera ytterligare en byggnad. Så nu är vi nästan kompletta och kan ta sällskap som vill bo, konferera och äta med upp till 40 personer.

Idag är både företag och privatpersoner målgruppen och jägarna som kommer till Virå är i minoritet. Man erbjuder olika paket där hållbarhet, närproducerat och ekologiskt står  i fokus.

– Vi vill hålla det småskaligt, 10- 20 personer är vår optimala grupp. Allt kött vi äter är skjutet på vår gård och mycket av grödorna kommer från närområdet.

Ju mer Caesar berättar, ju mer imponerad blir jag. Han har byggt upp det här stället med mjuka värden. Han fortsätter att berätta om deras olika koncept med olika teman.

– Det kan handla om allt från hjortsafari, till att jaga hjort, flå den, stycka den för att sedan laga den i köket tillsammans för att slutligen avnjuta den som middag. Vi kommer även att satsa mer på temakvällar för privatpersoner.

Tiden går fort och vi har suttit och pratat jakt, historia och framtid i över en timme. Caesar frågar, ödmjuk som han är, om jag vill följa med på en rundvandring – och självklart vill jag det. Vi går ut från restaurangen och ner på grusvägen mot en stor byggnad som ser ut som en modern ladugård. Där är jaktbutiken och skjutbiografen.

–  Här skjuter man med riktiga vapen. Du kan ha med ditt eget gevär om du vill. Sen visas det upp mer, olika jaktsekvenser, filmade från gården. När det kommer djur gående så skjuter man på dem. Där kulan går in i duken visas en röd prick. Det är där du har träffat djuret, förklarar Caesar.

r vi kommer in i biografen är precis en grupp klar. Caesar frågar instruktören Björn om han har några minuter över och om jag kan få möjligheten att prova skjuta. Jag känner direkt att pulsen går upp. Björn har tid och jag svarar att jag gärna provar att skjuta. Har du skjutit förut? frågar Björn.

Om luftgevär och lerduvor räknas så har jag svarar jag. Jag får en säkerhetsinstruktion över vad jag ska tänka på och sen får jag börja skjuta. Jag skjuter fyra skott och tre träffar bra. Jag känner mig mycket nöjd med min insats och känner att pulsen börjar gå ner. Det var roligt.

r vi kommer ut från biografen är det dags att börja runda av intervjun. Jag ska även få se stugorna man bor i. De ligger ett par kilometer bort och Caesar ska åka iväg så jag ställer en sista fråga innan vi skiljs åt och det är om vad är på gång nu.

– Vi har hittat vår stil. Vi vill vara personliga och inte bli för stora och alltid göra det bästa för gästerna. Rent miljömässigt vill vi behålla den genuinitet som finns och det enda vi ska göra är att bygga ut med ett konferensrum till, bygga ett modernare slakthus och slutföra boendet nere vid sjön. Sen känner vi att vi har fått den miljö och den anläggning vi vill driva och verka i.


Skrivet av

Robin Almqvist
robin.almqvist@east.cci.se
@almqvistrobin

Dela