Öppenheten gör Almedalsveckan unik. Ändå kritiseras arrangemanget – inte minst av dem som säger sig värna demokrati och jämlikhet.
Även i år valde statsminister Stefan Löfven (S) att bojkotta Almedalsveckan i Visby för att, som han uttryckte det, istället träffa ”vanligt folk”. Det har blivit för mycket lobbyister och näringslivsintressen och för lite folkrörelse och enskilda medborgare, menar statsministern (Aftonbladet 13/4).
Det svenska näringslivet består av drygt 1,2 miljoner företag. Knappt en halv miljon svenskar är företagare och nära 3,5 miljoner är sysselsatta inom privat sektor (motsvarande siffra i offentlig sektor är knappt 1,5 miljon). 60 procent av Sveriges totala skatteintäkter kommer från inkomstskatt och arbetsgivaravgifter, i huvudsak alltså från människor som arbetar inom näringslivet. Eller ”vanligt folk”, om man så vill.
Visst samlar Almedalen eliten, om man med den menar företagsledare, medietoppar och opinionsbildare. Men när annars får ”vanligt folk” möjlighet att, kostnadsfritt, glida in på första parkett och lyssna på och ställa frågor till den där eliten? Komma öga mot öga med generaldirektörer, vd:ar och professorer i frågor om allt från energi, klimat och ekonomi till skola, forskning och AI? Inget ämne är för stort eller litet för att diskuteras i ett tält i Visby!
Alla mår bra av opposition, Almedalsveckan bör på intet sätt undkomma kritik. Vi kan exempelvis diskutera priserna på resor och boende på Gotland under vecka 27, som innebär att många får betala hutlöst mycket för en övernattning eller två – eller strunta i att komma alls. Den sortens uteslutning gynnar inte det demokratiska samtalet, som annars är fritt för vem som helst att ta del av och i.
Men Socialdemokraterna söker större politiska poänger av Almedalskritiken. Löfven försvarar ”sin linje” med att ”den regering jag leder arbetar målmedvetet för att hela landet inte bara ska leva utan faktiskt också växa. Därför har jag valt att inte åka till Almedalen i år och istället kommer jag använda tiden åt att resa runt i vårt land”.
Vän av ordning undrar när Gotland slutade vara en del av vårt land? Hur ofta besöker ”eliten” (och jag föreställer mig att ganska många även räknar ministrar till den gruppen) den delen av svensk landsbygd?
Partisekreterare Lena Rådström Baastad förtydligar: ökade kostnader för deltagande under Almedalsveckan har medfört ”en explosion av privata företag och media som kanske har råd att betala mer”, samtidigt som partierna fått dra ner på sina engagemang. ”Då behöver vi nog fundera på om de demokratiska värdena ska väga mindre än de kommersiella värdena som det kanske i någon mån har blivit?” (Altinget.se 13/6)
Under Almedalsveckan (som för övrigt krympte något i år) samtalar representanter för media, företag och akademi med politiker, opinionsbildare och ”vanligt folk”. Om man betraktar näringslivet och media som ett kommersiellt intresse, och att det bara är politiken som står för demokratiska värden, har man kanske svårt att uppskatta värdet av Almedalen. Det är mer en plats för oss som tror att alla dessa intressen behövs i samhällsbygget – och att det händer något när människor möts.
[skribent medarbetare=”Maria Björk Hummelgren”]
