I förordet till sina memoarer, ”Min historia”, skriver Michelle Obama att hon som barn ofta fick frågan ”vad ska du bli när du blir stor?”. Ja, vem har inte fått den och kanske själv ställer den nu som vuxen? Enligt Obama är det en av de mest meningslösa frågor man kan ställa: ”Som om det vore någonting slutgiltigt att växa upp. Som om man vid någon tidpunkt blir någonting och så är det klart”, skriver hon. Hittills i livet har hon varit jurist, kommunikationschef, arbetarklasstudent, kvinna, afroamerikan, brud, mamma, dotter och fram till ett par år sedan – USA:s First Lady.
Frånsett den där sista uppdraget, kan nog många känna igen sig i Obamas beskrivning. Vi är så mycket mer än en titel. Få människor i dag bestämmer sig för ett yrke, för att sedan ägna och identifiera sig med det resten av livet.
Vårt arbete är inte vår identitet på samma sätt som förr. Det är också en av poängerna som tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt lyfter i sin, av flera hårt kritiserade, rapport ”Arbeta till 75 – en bra början”. Mycket av kritiken handlar dock om Reinfeldt som person – som om hans inkomst och karriärval vore relevanta argument mot den verklighet som rapporten försöker beskriva: Att vi är allt friskare, lever allt längre och föder färre barn. Det skapar en demografi som kräver ett arbetsliv som inte slutar vid 65 års ålder.
I dagsläget försörjer 57 procent av befolkningen (20-64 år) övriga 43 procent (barn och äldre). Nu för tiden börjar vi dessutom ofta inte arbeta förrän vi närmar oss 30-årsstrecket, samtidigt som vi går i pension omkring 65. Med en aktuell medellivslängd på cirka 83 år, innebär det att 35 års arbetsliv ska försörja nära 20 års pension. Det säger sig självt; omständigheterna kräver att vi börjar diskutera pensionen – och vår syn på arbete.
Många av oss kommer att byta karriär två, tre eller fler gånger under vårt arbetsliv. Det innebär att vi kommer att behöva utbilda oss vid olika tidpunkter i livet, inte bara i början. Den utvecklingen tillåter ett längre arbetsliv, eftersom möjligheten och behovet att byta jobb ökar. Digitalisering och automatisering gör dessutom många yrken ”lättare” och inte lika fysiskt slitsamma. Vår syn på återhämtning och lediga stunder, är också under behövlig utveckling.
För att nå framgång måste Sverige också göra upp med den åldersfixering (och diskriminering) som råder på arbetsmarknaden. Samtidigt som det mesta tyder på att vi behöver jobba längre, vittnar 50-åringar om att de har svårt att få nytt jobb – på grund av sin höga (!) ålder. Kunskap och erfarenhet, många arbetsföra år framför sig, småbarnstiden bakom sig och ofta god fysisk hälsa, borde göra den här åldersgruppen till arbetsmarknadens mest attraktiva! Istället bedöms 50-plussare ofta som uttjänta. Den attityden duger inte i ett Sverige där kompetens är en bristvara.
Ett mer flexibelt och föränderligt arbetsliv kräver ett pensionssystem som rimmar med det. Fler kommer att kunna och arbeta längre. För att Sverige ska klara sina välfärdsåtaganden krävs det – med fler valmöjligheter mellan yrke och utbildning möjliggörs det.
Så nästa gång du träffar bekantas barn och dristar dig till att fråga vad de ska bli när de blir stora, förbered dig på ett väldigt långt svar tillbaka. Eller kanske en annan fråga?
Robert Wallin
Biträdande regionchef Företagarna Småland och Östergötland
Maria Björk Hummelgren
Ansvarig Analys och Tillväxt, Östsvenska Handelskammaren
Debattartikel publicerad i NT och Corren sommaren 2019.
