Opinionsbildning är en knepig verksamhet. Svårt att mäta, för ofta är frågorna breda och det är inte alltid alldeles självklart vad som är en framgång och vad som är ett misslyckande. Lika viktigt som att försöka sätta agendan är det att ha örat mot marken – annars finns risk att man talar för döva öron, även om din fråga i sig är jätteviktig. Vill du göra din röst hörd, gäller det att vara relevant i rätt sammanhang. 

För politiska partier är opinionsbildning förstås vardagsmat. Och de får ständigt prov på hur lyckosamma de är i sitt arbete, opinionsmätningarna duggar tätt även mellan valen – den yttersta mätningen. Experter förklarar ofta medgång för ett parti med att just ”deras” fråga varit på tapeten. Är det lag och ordning som diskuteras, vinner Moderaterna på det. Är det sociala orättvisor som snackas i fikarummen, då får Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet medvind. Till exempel. 

”Om inte vägen framåt är grön, så är det en väg bakåt”, hörde jag nyligen en representant för ett av regionens största bolag säga. Budskapet är glasklart: utan hållbarhetsperspektiv är man rökt. Det gäller för såväl företag som för organisationer och politiker. Frågor om miljö och klimat hör inte längre hemma i en klausul långt bak i en affärsplan eller programförklaring – de ska genomsyra hela verksamheten. Hållbarhet är allas business. 

I förra veckan gick Tysklands största delstat Nordrhein-Westfalen till kommunalval. De Gröna blev valets raket med i genomsnitt 20 procent av rösterna – en ökning med 8 procentenheter. I Hamburgs delstatsval tidigare i år fick De Gröna 24 procent av rösterna. Även i Frankrike har De gröna skördat framgångar i sommarens lokalval. Likadant i Schweiz och Österrike.  

Men i Sverige, som ofta ses som en föregångare i miljösammanhang – Greta Thunbergs hemland! – lyser Miljöpartiets framgångar med sin frånvaro. I Sifos augustimätning fick MP 3,6 procent, alltså utanför riksdagsspärren. Detta trots att varenda kotte med lite sinnesnärvaro snackar hållbarhet.  

När Miljöpartiet bildades i början på 1980-talet och ganska lång tid framöver ägde partiet de gröna frågorna. Och väljare som engagerade sig för hållbar utveckling hade ett självklart val när partisympatier kom på tal. Idag har samtliga partier en väl utarbetad grön agenda, och miljöpartisterna lider av låga opinionssiffror. Så kanske bör MP se det som ett tecken på sin egen framgång: i Sverige 2020 är hållbarhet på allas läppar. 

Det fina med ”Sommar” är också mångfalden. Skådespelaren Lena Endres program var något helt annat än Tegnells. Hennes var poetiskt, politiskt och provocerande. Jag fastnade mest för avsnittet om civilisation. ”Civilisation är väl inte bara ett ekonomiskt och politiskt välordnat samhälle, utan kanske främst ett sätt att umgås och vara och förhålla sig till den andre”, sade Endre.

Civilisation. Ordet inrymmer, precis som Endre är inne på, så mycket mer än bara välorganiserade system. Ofta i kontrast till något vi uppfattar som ociviliserat, såsom otämjt, våldsamt eller grymt. Civilisation står för gemenskap, upplysning och trygghet. Det är i tider av osäkerhet vi behöver den som mest. I tider som dessa.

”Håller vi på att tappa den?” frågar sig Endre i sitt sommarprat. Jag vill med bestämdhet svara nej. Det är klart att det är lätt att tänka mörka tankar när 12-åringar blir ihjälskjutna på öppen gata, kriminella gäng sätter upp vägspärrar och har öppna möten på hotell och det krävs påminnelse om att svarta liv är lika mycket värda som vita. Men det finns många, många handlingar som visar på motsatsen. Det har den här förfärliga pandemin visat oss. Människor som ställer upp för varandra, följer rekommendationer inte bara för sin egen skull utan för andras och gör sitt yttersta efter omständigheterna. Är det något vi ska ta med oss från det här mörka året 2020, så är det väl just det?

Mörker, men lite ljusare mörker, som en ekonomireporter kommenterade läget häromdagen. Botten är nådd, hösten bjuder på återhämtning – om än långsam. Jag träffade nyligen en vän som passerat de 70. Hon beskrev våren och sommaren som en tid bara för överlevnad. Allt hon verkligen lever för är annars satt på paus. ”Men nu ses vi och snart ska jag våga mig på att ta tåget till Stockholm över dagen”, sa hon.

Ja, nu ses vi igen. Nu tar civilisationen fart och tillsammans går vi mot ljusare tider.

Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef
Östsvenska Handelskammaren

Sedan 1968 har Almedalsveckan hållits i Visby. Ett arrangemang som började med Olof Palme på ett lastbilsflak, för att 2019 inrymma nära 3 700 evenemang. Enligt Region Gotland toppade hållbarhet listan över ämnen som i fjol diskuterades mest, följt av digitalisering och miljö/klimat. Närmare 42 000 unika besökare kom för att lyssna, diskutera och ta del av demokratifestivalens kunskaps- och erfarenhetsutbyte på scener och gräsmattor runt om i vackra Visby.

Jag har haft ynnesten att i flera år få närvara vid Almedalsveckan. Jag tycker det är ett fantastiskt sammanhang i sin öppenhet, frikostighet och skönhet. På vilken annan plats kan vem som helst släntra in på första parkett och lyssna och ställa frågor till ministrar, företagsledare och tv-journalister? Eller krocka med partiledare, generaldirektörer och fackförbundsordförande i kullerstensbackarna? För alla med minsta gnutta samhällsintresse är det bara att välja och vraka bland seminarierna under de fullspäckade dagarna.

Men i år blev det som bekant stopp. Inte tu tal om det. Storpublik och massmingel lämpar sig inte under en pandemi. För Visby och Gotland är en inställd Almedalsvecka förstås ett hårt slag, särskilt för event-, hotell- och restaurangnäringen. Och för hela Sverige ett slag mot det demokratiska samspelet. Almedalsveckan har fått motta kritik på senare år, anklagad för att vara ett elitistiskt jippo. Hursomhelst, på få andra platser har jag sett så mycket kompetensutveckling, så många polletter trilla ner, så många viktiga kontakter knytas som i sommarsolen vecka 27 i Visby. Det händer något när människor möts.

Det behov av kunskap, erfarenhetsutbyte och nätverk som Almedalsveckan levererar till, har inte minskat på grund av rådande pandemi – tvärtom. Vår törst efter andra lösningar och innovationer har ökat. På sina håll erbjuds alternativ till politikerveckan, själv är jag involverad i Handelskammarens initiativ #hjartaalmedalen.

Gotland är en del av Sverige. Ibland något styvmoderligt behandlad, inte minst under den här krisen. Hjärta Almedalen handlar inte om saknad eller medlidande. Istället klappar hjärtat för de utvecklande samtalen. Och medan vi väntar på återkomsten 2021 får vi några glimtar från Visby och en del av det vi hungrar efter så mycket nu: möten, kloka människor och demokratiskt utbyte.

Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef
Östsvenska Handelskammaren

Läs mer om ❤︎ almedalen och se hela programmet här.

Inget företag är en ö. Bolag är beroende av varandra som aktörer, som kunder, underleverantörer, kolleger, tillväxtmotorer. Går det sämre för ett, spiller det över på andra. Därför är det så viktigt att de hjul som kan fortsätta rulla, får göra det och alltså inte bara för det enskilda företagets och dess anställdas skull. Utan för hela näringslivet och samhällsekonomin, med fortsatt inkommande skatteintäkter som finansierar välfärd och service.

Det här kretsloppet inser förstås regering och riksdag vikten av, och är anledningen till de stödåtgärder som införts. En av de träffsäkrare har varit korttidspermitteringarna. Med halva lönekostnaden subventionerad har företag fått möjlighet att i större utsträckning behålla personal, som i sin tur får behålla jobben. Bland Handelskammarens medlemmar uppger 35 procent att de vänt sig till Tillväxtverket för att nyttja korttidsarbete för medarbetare.

Nyligen beslutade riksdagens finansutskott om ett förtydligande i lagtexten att företag inte ska kunna kombinera korttidsarbete med aktieutdelning till ägarna. Ambitionen är glasklar: företag som delar ut vinster ska inte få permitteringsstöd. ”Får man pengar från skattebetalarna ska man inte kunna slussa det vidare rakt ut i fickorna på aktieägarna”, som Magdalena Andersson uttryckte det. Det är enkel och lockande politisk retorik; kan ett bolag dela ut vinst, kan det också betala för sina anställda. Samtidigt vet finansministern förstås att det inte är hela sanningen.

Det finns därför flera skäl till att nyansera bilden av aktieutdelningar även i kristider.

  1. Alla aktieägare är inte finanshajar med feta portföljer. Aktieägandet har ökat i Sverige de senaste åren, bland små- och pensionssparare. Om bolag hindras från aktieutdelning går människor dels miste om avkastning på sina besparingar, dels kan de inte göra viktiga återinvesteringar – och få hjulen i näringslivet att fortsätta snurra
  2. Utdelning är företagarens lön. Det finns i Sverige omkring 400 000 fåmansaktiebolag som är beroende av utdelning för att få sin tillvaro att gå ihop. Behöver företagaren nyttja korttidsarbete för sina anställda får den samtidigt ge upp en stor del av sin lön, som förmodligen redan var tullad på i dessa tider
  3. Allt handlar inte om pengar. De flesta företagare är ansvarsfulla och måna om sina medarbetare och företagets rykte. Att agera oetiskt för att tjäna några kronor är en kortsiktig lösning. Istället undviker många företag in i det längsta att använda sig av statliga stöd
  4. Tillväxtverket har redan möjlighet att avslå stöd till korttidsarbete. Om myndigheten ser att behovet av stöd inte finns hos ett företag, kan begäran avslås. Lagrådet har kritiserat regeringens tillägg om aktieutdelningsförbud för att det mest komplicerar företagens tillvaro ytterligare
  5. Det bör vara upp till varje enskilt företag hur det vill agera i dessa kristider. Att regeringen av politiska skäl ytterligare stramar åt villkoren för stöd är ett intrång i företagens oberoende och integritet

Ovanstående är inga nyheter för vare sig finansministern, finansutskottet eller oppositionen. Förhoppningsvis väger viljan att stötta företagen i deras tuffaste lopp hittills tyngre än politiska poäng. Företagen behöver stöd, inte sten på redan tung börda.

Maria Björk Hummelgren, Näringspolitisk chef Östsvenska Handelskammaren

Det är svårt att bromsa sig ur en uppförsbacke, brukar det heta. Just nu befinner sig världen, Sverige och vår region i den längsta och brantaste backen på mycket länge. Och vad värre är, ingen vet var coronakurvan planar ut. Det gör stigningen än mer ansträngande, en prövning som kräver såväl styrka som uthållighet. Kravet att öka takten när det är som jobbigast och mjölksyran ilar i kroppen, kan tyckas lika naivt som hjärtlöst. Men det är bara genom att hitta nya krafter och höja tempot, som toppen på backen slutligen kan komma inom synhåll.

Vi befinner oss bara i början av den branta stigningen och än skymtar inte krönet. Vätskestationer har dykt upp längs vägen, i form av statliga stödpaket. En del tar del av erbjudandena, korttidspermittering av medarbetare och hjälp med arbetsgivaravgifter har exempelvis varit populära stödinsatser. För andra passerar hjälpen förbi, de kvalificerar sig inte för den eller så lockar den helt enkelt inte. Rena stödlån har till exempel inte frestat så många. Sådana är lite som erbjudandet om en chokladbit – sött och stärkande för stunden, men en flyktig energi som riskerar att till slut dränera mer än den tillför. 

Mot vissa är branten rent skoningslös. Många kommer behöva bryta på vägen, vi ser det redan ske. Budskapet måste ändå vara; framåt. Från en nästintill paralyserande chock vid åsynen av berget vi stod inför, har nu en stadigare lunk intagits i näringslivets tuffaste lopp. Mer energi kommer dock att behöva tillföras för att fler ska klara sig hela vägen. Och då behövs mer chokladbitar och vattenflaskor. 

Det behövs långsiktigt stärkande medel. Den första reflexmässiga reaktionen inför en sådan gigantisk utmaning kan vara att sakta ner och spara på krafterna. Osäkerheten skapar en förrädisk försiktighet. Ur näringslivets perspektiv är den förenad med livsfara. För det är nu orderböcker behöver fyllas och uppdrag rulla in. Det är nu människor behöver sina jobb och sin försörjning. Nu som kommuner och regioner behöver skatteintäkter för att upprätthålla välfärden, servicen – och hjälpa näringslivets hjul att fortsätta rulla.

Utan företagen försvinner jobben, inkomsterna och skatteintäkterna. Allt det som får samhället att fungera och leverera. Det finns olika sätt att öka de offentliga investeringarna, alla alternativ bör övervägas och fler måste tillföras. Det ger varaktig energi i företagen som för allas vår skull ska orka hela vägen. Då kan vi varken be eller tvinga dem att bromsa. Vi måste öka takten för att klara det. För att nå krönet på uppförsbacken. 

Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef Östsvenska Handelskammaren

Under mina första femton år i yrkeslivet arbetade jag nära tech start ups och där är det inte ovanligt att företag inte vet om pengarna räcker och verksamheten finns kvar inom loppet av några månader. Att effekterna av coronaviruset skulle spridas inom så många sektorer, så kraftfullt och så snabbt står det alldeles klart att få kunnat förbereda sig inför. Att få se det jag tidigare sett i startup-världen trodde jag inte att jag skulle uppleva i sådan bredd i det etablerade näringslivet.

Regering och riksdag har hittills agerat på ett sätt som Östsvenska Handelskammarens medlemmar över lag ger goda omdömen när vi undersökt frågan. Vi har sett en rad olika stödpaket och insatser lanseras för att lindra effekterna av de restriktioner som införs. Det är givetvis bra och i många fall livsnödvändigt för många företag. Vi är nu i ett läge där vi samtidigt måste orka lyfta blicken och spana framåt för att identifiera vägen ut ur den här situationen och svaren på frågorna om hur vi återigen ska få ekonomins hjul att snurra. Hos oss råder det ingen tvekan – stödpaketen är givetvis bra, men ännu bättre tror vi det är om vi snarast möjligt kan få igång affärerna. Här är det viktigt att den offentliga sidan upprätthåller och till och med ökar farten i myndighetsprocesser så att tillstånd, prövningar och service inte hamnar på efterkälken. Därtill är vi övertygade om att den offentliga sidan kan och bör göra allt som står i dess makt för att tidigarelägga investeringar som bygger vårt samhälle – det ger en win-win med ökade affärsvolymer och genomförande av nödvändiga samhällsinvesteringar. Demografin talar för att vi behöver fler äldreboenden, fler förskolor och inte minst en utbyggd samhällsinfrastruktur för att möta framtiden. Genom att agera nu kan vi få igång breda satsningar som i positiv bemärkelse drar branscher och skapar följdeffekter i andra.

Med lärdomar av finanskrisen tror vi också att det finns andra sektoriella satsningar att göra. Vår besöksnäring har drabbats hårt och stora delar av besöksnäringen i vår region – Sörmland, Gotland och Östergötland – går in i högsäsong nu med den begynnande sommaren. Här tror vi det finns stimulanser att göra och riktade lättnader som kan göra stor skillnad. Att svenskarna åker utomlands på semester under sommaren är inte särskilt troligt i år. Kanske kommer vi inte ens röra oss utanför vår egen närregion. Utifrån devisen att ”ingen kan göra allt, men alla kan göra något” så vill jag verkligen uppmana till lokala och regional hemesterplaner. Jag vill också uppmana till att inte vänta med att boka – det är förhoppningsvis många som vill agera för att stötta de lokala och regionala aktörerna!

Som avslutning vill jag bara lyfta att även om det är otroligt tufft inom vissa sektorer ser vi också ljusningar. Det finns till och med dem som fått mer att göra. Vad som framförallt gläder mig och ger inspiration är att se alla underbara initiativ och förnyade grepp som företagare tagit för att snabbt anpassa sig till den nya situationen. Vi har också sett massor av goda exempel när man ställer upp för varandra och hjälps åt. Det gamla talesättet att nöd är innovationernas moder visar sig verkligen i dessa tider när omställningstrycket är extremt.

Christian Berger, vd Östsvenska Handelskammaren

Krönika
Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef

Min dotter, 3 år, påminner resten av familjen om att hosta i armvecket. En välgärning vi kan tacka förskolan för, där personalen nu är extra noga med rutinerna. Förhoppningsvis kommer den leva kvar i 3-åringens medvetande, såsom tidigt lärda läxor gärna gör. Vilka andra lärdomar vi kommer få med oss ut, på andra sidan corona? Förutom nyttigheter som att hosta i armvecket och tvätta händerna lika länge som det tar att nynna ”Blinka lilla stjärna”? 

Just nu är vi mitt uppe i krisen med restriktioner om social distansering, karantän och reseförbehåll. För många inom näringslivet är det förödande. Företagsledningar var snabba med att på eget initiativ införa begränsningar i möteskulturen. Endast fysiska möten, resor och konferenser som är ”business critical” tillåts. Vi kan ju fråga oss, hur många möten vi annars genomför som inte är affärskritiska? 

En av de första krisåtgärderna som regeringen införde var borttagandet av karensdagen. För vid minsta tecken på förkylning ska vi stanna hemma och inte riskera att smitta kollegor eller kunder. Men frågan är, hur ofta går vi till jobbet förkylda i vanliga fall?

En del hävdar att tonen på nätet blivit vänligare. Också bortom tangentbordet lär acceptansen och hjälpsamheten ha vuxit. Grannar bistår varandra, vi tar hänsyn till medmänniskors väl och ve. Men, varför är inte det alltid normaltillståndet?

En del spår att trenden med digitala sammankomster är här för att stanna. Kaffe, aw-ölen och till och med middagar intas framför en skärm medan sällskapet finns på annan plats. Billigare blir det och man slipper städa! Många kan arbeta på ungefär som vanligt hemifrån och det går inte bara att prata med utan faktiskt också se nära och kära i ögonen, även om det är via skärmen. Bara fantasin sätter gränser i allt vi kan göra digitalt.

Så vad tar vi då med oss över till andra sidan? Generositeten och grannsämjan, liksom den goda tonen på nätet får gärna följa med i packningen. Seden att gå till jobbet förkyld, kanske till ett möte som inte är nödvändigt, kan däremot gott lämnas kvar (vilket nog förutsätter att karensdagen också gör det). 

De digitala alternativen är fantastiska, de hjälper oss att få något slags vardag medan krisen pågår. Väl på andra sidan hoppas jag ändå på en comeback för det fysiska mötet. Utan det personliga med en handskakning och ett leende, blir världen lite fattigare. Så vi lyssnar på myndigheterna och fogar oss därefter, tills faran är förbi och vi åter kan träffas.

Krönika
Magnus Lindahl

Parterna står långt ifrån varandra och utsikterna att få till det nära, djupa, moderna och långtgående utträdesavtalet var redan tidigare små givet faktiska och tidsmässiga utmaningar. Nu med kris, isolerade chefsförhandlare, återuppstånden premiärminister och inga möjligheter till fysiska möten så förefaller nog tyvärr fönstret stängt. Förhandlingarna står alltså just nu mer eller mindre still och att inte kunna träffas fysiskt i denna typ av komplexa förhandlingar är extra utmanande.

 Tidsramarna som gäller är 30/6 som är sista dagen för Storbritannien att ansöka om förlängning av övergångsperioden på ett eller två år. Oktober 2020 då EU måste ha ett förslag att ta ställning till för att hinna få det igenom sitt maskineri och 31/12-2020 som är sista dagen för övergångsavtalet.

 Hittills har det inte kommit signaler om att förlängning övervägs, men det är ju en förhandling… Fördelen skulle vara att köpa tid och få fortsatt friktionsfri handel – kanske bra i kristider då mycket importeras från EU. Kostnaden blir att man måste betala in till EU:s budget och att det politiska priset kan bli högt för att inte leverera på utlovad tidtabell. Rent logiskt borde dock frågan ligga på bordet. Om inte annat så kan man tänka att en stor del av en tänkt budget för att dämpa en avtalslös Brexit nu går åt till annat och att i rådande situation hitta mer resurser för att stötta näringslivet att hantera en ännu djupare nedgång i en redan virusstukad ekonomi känns inte som en lätt uppgift. Normalt sett vinner ingen regering nästa val eller vill gå till historien på att ha gjort människor fattiga och arbetslösa – förutom om man möjligtvis kan skylla på någon annan…

 Några tänkbara scenarier är att man får till ett mindre avtal som t ex eliminerar tullar på varor och att det i övrigt blir WTO-regler samt att förhandlingar sedan fortsätter från 2021 Att det blir en förlängning framtvingad i spåren av Corona. Att vi får en avtalslös Brexit eller kanske något helt annat.

 Det blir spännande att se om ekonomi och extraordinär situation i spåren av pandemin kan öppna för överraskande vändningar i en situation där oppositionen är förintad, regeringen har en betryggande majoritet och med en premiärminister som ändrat åsikter tidigare.

Brexitröran fortsätter, samtidigt som klockan obönhörligen tickar vidare.

Krönika av Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren.

I boken ”Om arternas uppkomst” (1859) använde den brittiske forskaren Charles Darwin det bevingade uttrycketSurvival of the fittest. Ibland felaktigt översatt som ”den starkes överlevnad”. Den korrekta tolkningen är ”den bäst anpassades överlevnad”. Vilket är, om man tänker på det, en markant skillnad.

Det var dock inte Darwin som myntade uttrycket från början. Mannen bakom hette Herbert Spencer, också han britt men inte naturvetare utan filosof, liberal och redaktör vid tidskriften The Economist. Spencer drog paralleller mellan sina ekonomiska teorier och Darwins biologiska.

Den bäst anpassades överlevnad är en teori som åter aktualiseras idag. Visst är det alltid en stor fördel att vara stark, ha ekonomiska muskler och en buffert som säkerhet och trygghet. Men de som klarar sig bäst i kriser är de som bäst anpassar sig. De som snabbt ställer om, de som när andra ser stoppskyltar hittar nya vägar och de som möter nya behov och uppkommen efterfrågan. De är de som lever och andas de marknadsekonomiska mekanismerna i vardagen, som drar nytta av sin kunskap och innovationsförmåga också i kris.

Den svenska regeringen har utfärdat flera åtgärdspaket för att underlätta för näringslivet att klara sig igenom den pågående krisen. Det rätta är förstås att använda sig av de möjligheterna, ta emot hjälp där den erbjuds, och be om mer om det behövs. Samtidigt kommer de offentliga medlen inte räcka till för att rädda alla. Lyckligtvis ligger det i en företagares DNA att anpassa sig efter rådande omständigheter. Att kasta in handduken och slå ut med handflatorna är inte invanda rörelser i en entreprenörs kroppsspråk. Att kavla upp ärmarna och spotta i nävarna, är det däremot.

Den nedärvda genen, den styrkan och modet som flyter i ert blod, företagare, har ni nytta av nu mer än någonsin. Förmågan att tänka nytt och fånga utmaningar, istället för att ducka för dem, är ert starkaste kort. Dra fram ässet ur rockärmen, och spela ut det. Låt er inspireras av varandra, vi ser så många exempel nu på skickliga näringsidkare som anpassar sig till sakförhållandena. De godaste idéerna kommer från er själva, ni som kan er egen verksamhet utan och innan. Ni är förebilder. På Handelskammaren gör vi vad vi kan för att dela era prov på uthållighet, underlätta er situation och förmedla era åsikter behov till beslutsfattare på alla nivåer.

Företagare är en sällsamt stark art. Annars hade ni aldrig valt att bli företagare från början. Herrarna Darwins och Spencers 160 år gamla analyser håller. Det är survival of the fittest som gäller än i dag. Det ligger i er natur, företagare.

Nyss hemkommen från svenska Sälenfjällen noterar jag att det följer med vissa sociala krav på förtydligande; varken jag eller någon i mitt sällskap visade tecken på förkylningssymptom när vi åkte. Och nej, vi gick inte på afterski och vi åt våra luncher utomhus eller i stugans trygga vrå.

I den värmande fjällsolen träffade jag en vän, som också var där med sin familj. Vi konstaterade att det var lite som att befinna sig i en bubbla, med frisk luft och glada ansikten, på armlängds avstånd från den bistra verkligheten där det bara talas om en enda sak.

Men visst knackade den där verkligheten ideligen på. Runt omkring hördes viruset nämnas gång efter annan. Mobilen plingade obönhörligt med uppdaterade nyheter om smittspridningen, och beslut baserade på dessa. En äldre man rådde oss att undvika kön till den mest populära sittliften: ”Där borta är coronaland”, sa han och pekade med staven. Likväl var han där och åkte skidor.

En del av er läsare skakar säkert på huvudet åt mig och alla andra som valde att åka till fjällen trots rådande situation. Av andra får jag kanske en mental klapp på axeln för samma val. Vi var långt ifrån ensamma i backarna, men runt omkring oss hördes nämnvärt få andra språk än svenska. Sverige har, än så länge, valt en liberalare linje än många andra i hanteringen av covid-19. Bara några mil från oss var skidanläggningarna på andra sidan norska gränsen, Trysil och Hemsedal, stängda. Vilken sida som tagit rätt beslut får tiden utvisa.

Nu höjs dock röster för att stänga även de svenska skidanläggningarna inför det annalkande påsklovet. Och rent medicinskt vore väl det ett sunt beslut. Det handlar om att ”plana ut puckeln” av smittade, för att avlasta sjukvården så resurserna räcker för att vårda de sjukaste. Å andra sidan innebär det att fullt friska människor skulle få ställa in sina semesterplaner, inga liftkort skulle säljas, betydligt färre middagar ätas på restaurangerna och så vidare. Det betyder i sin tur mindre intäkter, ja till och med ekonomisk kris för många företag som livnär sig på turistsäsongen.

Hemkommen på lördagskvällen for jag ner till den lokala krogen för att köpa pizza. Det var kö och den vanliga kvarten drogs ut till både 25 och 30 minuter. Under tiden pratade de väntande kunderna om – just det, corona. Om sviterna av viruset, affärer som inte blir av och ängslan för sin försörjning. Mitt i den oron valde de att gynna sin närmaste pizzeria. Tänkvärt.

Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef Östsvenska Handelskammaren