”Utan förändringar blir det svårt att leverera kommunal välfärd av god kvalitet i hela landet.” Orden är Niklas Karlssons (S), ordförande för Kommunutredningen, som i förra veckan överlämnade sitt slutbetänkande till socialminister Lena Micko (S).

Micko var tidigare kommunalråd i Linköping, en kommun som växer. Så är det inte överallt. Var femte av Sveriges 290 kommuner krympte under 2010-talet, vissa med så mycket som tio procent. Urbaniseringen och färre som föds än dör, ger en krympande och åldrande befolkning i många, framför allt redan små, kommuner. Det leder till en ansträngd välfärd som färre är med och betalar för, vilket i sin tur ofta innebär besparingar och höjda skatter –  svårsålda argument för en kommun som vill växa.

Den kommunala kostnadsutjämningen är en kortsiktig lösning och sällan tillräcklig mot de strukturella trender som orsakar många kommuners ansträngda ekonomi. ”På sikt kan den nationella likvärdigheten stå på spel utan strukturella förändringar av Sveriges kommuner”, skriver Niklas Karlsson (DN Debatt 19/2). Faktum är att det händer redan nu. I år lägger var tredje kommun mindre pengar på välfärden, och nästan var femte drar ner på barnomsorg och skola (SVT 25/2). Lägg därtill svårigheter med att hitta kompetens, och utsikten blir inte ljusare för kommuner i kris.

Man vinner inga popularitetstävlingar på kommunsammanslagningar. Folkligt stöd finns sällan och det är ”tråkig inställning” att en liten kommun ska försvinna. Istället ska närdemokratin och småskaligheten värnas, något som nyligen påpekats på den här ledarsidan. Gärna det! Samtidigt står kompetenta lokalpolitiker knappast i kö till mindre orters kommunförsamlingar… Och minns att kommungränser är administrativa. Småortens existensberättigande hänger inte på en egen stol i 290-klubben.

Istället skulle flera ha mycket att vinna på att representeras av en större kommun, i en klubb med färre stolar. Pressen att anpassa välfärden efter en krympande befolkning skulle lätta, och det skulle vara mer acceptabelt att orten faktiskt inte växer. Även för näringslivet vore kommunsammanslagningar positivt. Mer resurser till kommunal företagsservice, bättre skolor och omsorg ökar den lokala attraktiviteten. Därmed blir det enklare att driva företag och hitta medarbetare.

Sverige har kommuner med flera hundra tusen invånare, och andra med 3 000. Skillnaderna är för stora. Det är dags att ta steget och slå samman kommuner.

Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef Östsvenska Handelskammaren

Övergångsperioden blir ”business as usual” till 1/1-2021 när tullplikt inträder med krav på deklaration och underlag för import och export. Nivåerna beror på resultaten i kommande förhandlingar. Så, just nu är det inget man behöver förutom ett EORI-nummer som söks hos Tullverket.

Storbritannien är en viktig ekonomisk- och politisk partner för Sverige och EU. Landet har haft stort inflytande och aktivt format EU – t ex inre marknaden, frihandel, utvidgning samt strävan efter mer effektiv och transparent EU-byråkrati.

Nu öppnar sig ett nytt utmanande kapitel i sagan EU och Storbritannien – att komma överens om inte bara handel utan även sådant som fiske, data, säkerhet, etc.

Margaret Thatcher sade 1975, samma år som första folkomröstningen om EU i Storbritannien, ”… är en illusion att återta kontroll genom att lämna EU istället blir man påverkad utan att ha något att säga till om”.

Jag kommer återkomma i frågan även nu när utträdet är ett faktum. The never ending story is not over quite yet…

Krönikör Magnus Lindahl

Det är Sveriges största infrastrukturprojekt på hundra år. Planeringen har pågått länge och varit omfattande. Och så kom det efterlängtade beskedet att 2023 sätts spaden i backen – elva år efter att Alliansregeringen ändrade sig om Ostlänken och den skulle bli av.

Sedan fortskred planerna med stationslägen, stadsplanering, bostadsbyggande med mera. Minsta steg i rätt riktning har kommunicerats medialt med superlativ och bilder på leende kommunalråd från Södertälje i norr till Linköping i söder. Vid en presskonferens i Tornet i Linköping försommaren 2016 uttryckte Norrköpings Lars Stjernkvist (S) det som ”en orgie i kommunalrådslycka” (vilket senare också blev rubriken på ett Almedalsseminarium om just Ostlänken). Visst fanns frågetecken om exakt dragning av sträckor, tunnlar och broar och finansiering, men maskineriet tuffade på.

Men så hösten 2019 blev det lite tyst. Medialt debatterades fortsättningen på höghastighetsjärnvägen mot Borås och Hässleholm, en bitvis uppviglad diskussion som lätt blandades ihop med Ostlänken. Frågade man insatta personer på Trafikverket eller i riksdagen, såg de dock frågande ut och svarade att nej, den debatten hade inget med sträckan Järna-Linköping att göra. Ostlänken är redan beslutad om. (Att järnvägen bör fortsätta söder- och västerut är alltså en annan femma.)

Trafikverkets besked om byggstart på sträckan Järna-Norrköping 2023, för att sedan gå vidare med Norrköping-Linköping och stå klar enligt planen 2035, skingrar eventuella tvivel. Århundradets tillväxtchans är här. Ostlänkens betydelse för vår regions fortsatta tillväxt och utveckling framåt är svår att ens överblicka. Framför allt handlar det om kapaciteten på spåren. När den långväga trafiken lyfts till nya spår kan pendlingen och godstrafiken få välbehövligt utrymme på befintliga spår. Det utvidgar vår arbets- och bostadsmarknad både inom regionen och gör den samtidigt till en del av huvudstadens med en timmes resväg till Stockholm city.

Möjligheterna vidgar sig inte bara för orterna längs tillväxtstråket Nyköping-Norrköping-Linköping. Mindre kommuner som Åtvidaberg, Mjölby, Söderköping och Trosa kommer att kunna dra nytta av Ostlänkens dragning. Att spaden nu sätts i backen är ett glädjebesked, men också ett upprop. Nu är tid att förverkliga tillväxtchanserna, tid för samarbete och investeringar. Nu är tid att växla upp.

Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef
Östsvenska Handelskammaren

Donald Trump är mästaren av snabb kommunikation och ifrågasättande av sanningen. Ur hans presidentskap har tveksamma begrepp som ”alternativ fakta” och ”fake news” sprungit. Trump är en produkt av sin tid. Hans ideologi om ”någonannanism”, svartvita analyser och banala (bort)förklaringar har tilltalat en allmänhet som hungrar efter en förenklad världsbild.

Även i Sverige präglas debatten stundtals av ytliga argument och hastiga formuleringar. På nätet tillåts föreställningar utan verklighetsförankring frodas och vem som helst kan utses till expert. Ofta blir det svart eller vitt, antingen eller, och helst inget däremellan. Trots att de flesta av oss för det mesta är någonstans är just mitt emellan. Utvecklade resonemang finns sällan tid till, så att förklara händelser utan gråskala är enklast.

För vän av demokrati, vetenskap och eftertanke är det oroande. Gråskalan behövs, men också skarpsinne. Östsvenska Handelskammaren vill bidra till att nyanseringar och faktiska expertutlåtanden får utrymme i samhällsdebatten. Det gör vi i vårt påverkansarbete som bottnar i kunskap och visioner om och från näringslivet i vår region. Vi bjuder även in skickliga personer i olika sammanhang, för att de ska få dela med sig av sina insikter.

Ett nytt sådant grepp är Spaning på Kammarn, en after work med skärpa i fokus. Fredag den 17 januari kl. 15.30 gästar tre regionala profiler Kammarforum i Norrköping för att prata om trender och spaningar in i framtiden. Skärpan är inställd och analysen redo. Syftet är att ge dig som besökare en trevlig avrundning på veckan, och samtidigt några medskick att förhoppningsvis fundera vidare på. Läs mer och anmäl dig till Spaning på Kammarn. Varmt välkommen!

Maria Björk Hummelgren

Näringspolitisk chef

Inom några dagar summerar vi 2010-talet. Mer än någonsin tidigare är vårt land långt uppe i Norden en del av världen. Vi påverkar och påverkas av globaliseringens trender och utveckling. Vi är en export- och importberoende nation, internationell handel och relationer fortsätter att bygga vårt välstånd. Vår region är inget undantag.

Varje dag anländer och lämnar varor företag, människor reser över gränser, utbyten och möjligheter skapas. Det gör handeln till den otvetydigt starkaste drivkraften för såväl ekonomisk som mänsklig utveckling. Tillväxtstråket från Stockholm och söderut genom vår region utgör ett pärlband av växande och strategiskt placerade kommuner. Inom 30 mil når vi 80 procent av Sveriges BNP, befolkning och företag. Vi har alla till buds tillgängliga transportmedel med två hamnar, tre flygplatser, Europavägar och en järnväg på väg att förbättras.

Det ger förutsättningar för en positiv utveckling för vår region, en utveckling vi vill fortsätta att driva framåt. Vi menar att vår region har alla möjligheter att bli Sveriges mest attraktiva tillväxtregion – men det kommer att krävas långsiktiga, strategiska beslut och samarbete över gränserna. För vi står inte utan utmaningar, på såväl lokal, nationell och internationell nivå.

Klimathotet är det mest överhängande, där politiken och näringslivet måste samarbeta för att nå nödvändiga framgångar. Inkludering, utbildning och digitalisering är andra påtagliga utmaningar som, om de går åt fel håll, riskerar att dränera och polarisera människor och hela samhällen. Det är en utveckling vi inte har råd med. Med höjda kompetenskrav och föränderligt arbetsliv kommer vi behöva hushålla med alla resurser vi har – ekonomiskt, socialt och miljömässigt.

Samtidigt finns fantastiska möjligheter för dem som inser allvaret. Efterfrågan på de smartaste lösningarna ökar, och de som inte anpassar sitt erbjudande kommer hamna på efterkälken.

Som vi ser det står vår region East Sweden inför tre scenarier:

  1. Status quo: vår region tuffar på och flyter med som en kork i den allmänna utvecklingen. Vår relativa position förändras inte medan huvudstadsregionen fortsätter att växa. Var står vi då 2040?
  2. Uppgivenhet: lite görs för att driva utvecklingen framåt och vår region hotas av stagnation. Satsningar på infrastruktur och andra investeringar minskar, medan Stockholm växer och drar till sig våra talanger och kompetens. Var står vi då 2040?
  3. Vision: progressiva samarbeten över administrativa gränser skapar mervärde och goda tillväxtmöjligheter. Ostlänken håller tidplanen, snabbjärnväg knyter storstadsregionerna till varandra och Europa, talanger lockas hit och vårt varumärke East Sweden får internationell lyskraft. Var står vi då 2040?

Vi vet vilket scenario vi tänker arbeta för – visionen. Men vi kan inte göra det ensamma, vi måste göra det tillsammans med andra handlingskraftiga organisationer, företag och offentliga aktörer. Vårt löfte inför 2020 är att arbeta än mer aktivt för att öka vår regions attraktivitet. Och vi lyfter frågan; vilket scenario vill du jobba för?

Christian Berger, vd
Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef
Östsvenska Handelskammaren

Snart inträder den tid på året som väldigt många av oss ser fram emot. En tid med nära och kära och en välkommen paus i arbetslivet. Jag hoppas verkligen att ni som läser dessa rader får möjlighet till lugn, ro och återhämtning. Det ser jag själv fram emot. Sen älskar jag känslan av ett nytt år – extra mycket i år – då 2020 blir mitt första hela år på Handelskammaren.

Så här års brukar det också vara tid för summering och reflektion av det år som passerat. För min del så är jag ännu bara åtta veckor gammal på jobbet, vilket gör att jag inte ens tänker försöka ge mig på någon form årskrönika. Men det jag kan säga är att mina första veckor har varit intensiva. Och roliga. Tillsammans med personalen och medlemmarna har vi hunnit med en hel del. Det har också för mig börjat framträda en bild av var Handelskammaren befinner sig och vad vi skall rikta vårt fokus på framöver. Handelskammaren är näringslivets röst – er medlemmars röst – och som ett led i detta kan ni räkna med att vi kommer höra av oss till er under inledningen av nästa år.

Tills vi hörs igen vill jag och medarbetarna önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år – ta gärna en titt på vår digitala julhälsning som vi lagt ut på Facebook och LinkedIn. Hittills har den lyckats sprida lite julglädje till nästan 15.000 personer!

God jul och gott nytt år!

Vad är det mest centrala för en fungerande skola?

Häromdagen var jag med min äldste son i skolan. Han går i fjärde klass och mellanstadieläraren har uppmuntrat oss föräldrar att hälsa på ”medan vi fortfarande är välkomna”. Av våra barn, vill säga. Snart kommer det inte vara lika populärt att ha mamma eller pappa bredvid sig i bänken.

Min son tycker jättemycket om sin lärare. Han sprider lugn kombinerat med ständiga påminnelser om vikten av långsiktig kunskap. Kraven är höga, samtidigt som hänsyn tas till individens förutsättningar. Och eleverna gör framsteg.

Vilka är det man minns mest genom hela livet, näst familj och närstående? Sina lärare! Jag tror med bestämdhet att jag kommer ihåg namnet på minst 90 procent av mina lärare genom åren – för- och efternamn. Och det oavsett om jag gillade deras metoder eller inte. Få personer har så stor inverkan i livet som våra lärare.

Jag har nära vänner som är lärare, och jag avundas och sympatiserar med dem på samma gång. Det är inte ett enkelt yrke alla gånger, samtidigt som det är fantastiskt på flera sätt. Det lockade mig att själv försöka, jag läste pedagogik i en halv termin och fick – lyckligtvis – komma ut på praktik omgående. Där blev jag påmind om den snåla ransonen tålamod naturen skänkt mig, och fick skyndsamt välja en annan bana.

Nyligen presenterades den internationella Pisa-undersökningen, som mäter 15-åringars kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Glädjande nog har de svenska resultaten vänt uppåt igen, efter några oroväckande svaga år. ”Svensk skola är på rätt väg”, kommenterade Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson (SVT 3/12). Låt oss hoppas det.

Svensk skola har alltjämt svårigheter. Ojämlikheten mellan elever på grund av hemförhållanden och bakgrund är en. Segregationen mellan skolor en annan. För att utvecklingen ska gå i rätt riktning spelar skickliga lärare förstås huvudrollen. Och det behövs förståndiga rektorer och skolledningar som förstår att skapa rätt förutsättningar för desamma.

Min son hyllar sin lärare för hans förmåga att skapa studiero i klassrummet, A och O på vilken arbetsplats som helst. Skolan finns alltid med på topplistan över de mest politiskt debatterade ämnena. Med 17 000 niondeklassare per år utan gymnasiebehörighet, kombinerat med en brist på kompetens i arbetslivet och talanger på universiteten (inte minst lärarutbildningarna), är det inte konstigt. Samtidigt måste även skolan tillåtas arbetsro från nyckfull reformiver och de skickliga lärarna få ta den plats de förtjänar.

Som sagt, med jämna mellanrum händer det att ett nytt kapitel öppnas i Brexitprocessen. Det kan vara ett byte på premiärministerposten, senareläggande av utträdesdatum eller som nu efter valet igår vilket är början till ett avgörande skede i Brexitsagan.

Boris Johnson vann stort det viktigaste valet på en generation. Det var inget lätt val för medborgarna med två impopulära och extrema huvudkandidater – en för Brexit till varje pris och en som talar vagt om folkomröstning och att bygga ett nytt ekonomiskt system med bland annat nationalisering och löntagarfonder – grepp som provats tidigare i historien med begränsad framgång. I god populistisk anda lovade båda stort, runt och oansvarigt för att de vet att vinnaren kommer undan med det samtidigt som väljarkåren är trött på Brexit, politik och politiker. Ingen bra utgångspunkt och mix när så viktiga frågor står på spel!

Valsegern för Boris Johnson innebär ett mandat och möjlighet att ”get Brexit done” som han lovat under kampanjen. Detta innebär att Brexit med största sannolikhet kommer att hända senast den 31/1. Att landets utträdesavtal går igenom det brittiska parlamentet. Att övergångsperioden drar igång och att förhandlingar med EU om ett frihandelsavtal i sinom tid kommer påbörjas.

Men bara för att Brexit händer 31/1 så innebär det inte att allt är frid och fröjd med all osäkerhet, kostnader och orosmoln bortblåsta. Faktum kvarstår att övergångsperioden går ut 31/12-2020. En period som går att förlänga en gång med 1-2 år. Dock känns detta extremt osannolikt med tanke på Boris Johnsons retorik och det faktum att landet då måste vara med och betala in till EU:s budget. Vidare har vi det faktum att ett djupt och långtgående frihandelsavtal mellan EU och Storbritannien kommer ta mycket längre tid än 11 månader att förhandla. Även om ekonomierna idag är harmoniserade så kommer de två partnerna att ha olika fokus och prioriteringar i sina förhandlingar och det kommer ta tid att komma överens. Även inom EU så måste medlemsstaterna koordinera sina positioner. Avtal kanske skall dras genom nationella och regionala parlament samt att EU:s parlament även måste säga ja. Det är långa processer och tittar man historiskt så tar frihandelsavtal 5-7 år att färdigställa. Detta innebär att om det inte kommer finnas ett avtal 31/12-2020 när övergångsperioden är slut så blir Storbritannien ett 3:e land och WTO-regler börjar gälla.

I samma andetag så kan man även fundera kring hur lätt det blir för landet att få till ett frihandelsavtal med USA med tanke på att amerikanarna vill ha tillgång till bland annat livsmedels- och hälsosektorn något som landet kommer ha svårt att tillfredsställa. Känns någonstans som om det borde vara lättare för Storbritannien att få till ett avtal med EU med vilka man har gemensamma traditioner, standarder och syn. De har helt enkelt inte försatt sig själva i någon enkel situation.

Vårt råd till företagen? Samma som de senaste tre åren – att förbereda sig för det värsta och hoppas på det bästa genom att bygga underlag för strategiska och affärsmässiga beslut för att parera nya utmaningar och ta tillvara potentiella möjligheter i och med förändrade förutsättningar – så gott man nu kan med många osäkra faktorer…

Hur det hela slutar är omöjligt att sia om. Det enda vi kan konstatera är att ett nytt kapitel nu har öppnats i Brexitföljetongen och att vi, som vanligt, kommer få anledning att återkomma i ämnet.

Vi lever i en tid där de stora, omvälvande samhällsproblemen tar mycket tid och kraft. Skottlossningar och gängkriminalitet. Försämrade skolresultat. Dålig matchning på arbetsmarknaden. Med mera.

Dessa är så dominerande i nyhetsflödet att det nästan är skönt att läsa i lokalmedia om något enklare vardagsproblem, som förstås är högst allvarligt och besvärande för de inblandade, men knappast får våra demokratiska grundvalar att svaja. En sophämtning som inte blev av. Ett husdjur som hamnat på villovägar. Ofta får de där händelserna också ett någorlunda lyckligt slut i form av ett konkret hanterande av problemet. Någon gör något.

Och att göra något är viktigt, även gällande de stora problemen. ”Varför gör ingen något?”, frågar sig vän av ordning. Så personer i ledande ställning känner sig tvingade till handling. Problemet är dock att om ansvariga inte är säkra på vad som bör göras, eller inte kan/vill/vågar göra rätt sak, så görs fel sak istället. Ibland fullt medvetet om att åtgärden inte löser problemet.

Ändå går man vidare, för att åtminstone visa vilja – och handlingskraft. Det som då händer är att den påstådda lösningen bara skapar frustration, därför att snart går det upp för människor att det här inte alls var rätt och dessutom har nya problem uppstått.

Laga inte det som är helt, brukar man säga. För då går nya saker sönder, och vi står med två problem istället för ett. Det förtretliga (eller fiffiga, beroende på hur man ser det) är att ansvariga kan komma undan med att försöka lösa det nya problemet, istället för det svåra, ursprungliga. Fokus flyttas, så att säga.

Utgår vi från ovan nämnda samhällsproblem, är fel fokus exempelvis att ställa sig utanför de överskridande samtalen om gängkriminalitet, och istället rikta misstroendeförklaring mot ansvarig minister. Eller att fokusera på sockerförbud eller neka all form av ledighet från skolan, istället för att se över strukturella problem och lärarnas undervisningssituation.

Eller att springa snabbspår i nedläggningen av Arbetsförmedlingen, stället för att ta ett rejält grepp om arbetsmarknaden tillsammans med parterna (och kommunerna, som står med kostnaderna för försörjningsstöd).

Och så är bollen i rullning. Fokus kan riktas mot de nya problemen istället för de tunga, samhällsomvälvande utmaningarna. För vårt demokratiska system är det en utveckling som behöver bemötas och vändas. Helst innan medborgare helt tappar tron på detsamma.

Runt ett bord med ja-sägare kommer sällan alla sidor av en sak fram.

”En kompromiss är konsten att dela en kaka så att alla tror att de har fått den största biten.” Citatet tillskrivs Winston Churchill, en man mer berömd för att inte falla för frestelser uppdukade av motståndarlaget. I filmen ”Darkest Hour” porträtterar giganten Gary Oldman Churchill, några dagar i hans första tid som premiärminister vilka sammanfaller med Tysklands intåg i Frankrike 1940. Winstons styrka och kompromisslöshet exemplifieras av att antagonisterna på hemmaplan så när lyckas övertala honom att sätta sig vid samma förhandlingsbord som Hitler – med Mussolini som medlare! I sista stund ångrar sig premiärministern (”man kan inte resonera med en tiger när man har sitt huvud i dess mun”).

Filmen är en hyllning till den obeveklige brittiske ledaren, som i slutet fick rätt. Historien skrivs som bekant av de som segrar – också det ett uttryck som Churchill påstås ha myntat.

 Dagens svenska politiker tvingas inte bolla förslag av riktigt samma dignitet på liv och död, som de europeiska ledarna under 1940-talet. Ändå skruvas i dag ofta kompromisslösheten upp till orimlighetens brant i de frågor som faktiskt ligger på bordet. Frågor som så här i fredstid skulle vinna på att genomgå en så pass rejäl knådning i det politiska maskineriet att inget seriöst parti ser någon poäng med att ta upp dem igen under överskådlig tid.

Jag syftar exempelvis på höghastighetsbanornas framtid, gängkriminaliteten och nu senast energiförsörjningen. För Sverige oerhört viktiga spörsmål, där ledande politiker hellre flyr med händerna för öronen, än sätter sig ner och lyssnar på varandra.

Jöken! kanske någon nu protesterar. Januariöverenskommelsen mellan regeringen, Centern och Liberalerna gav väl verkligen prov på kompromissvilja? Absolut. Så blev också resultatet i huvudsak bra, trots att inget parti (utom möjligen C) verkar särskilt nöjt – i enlighet med kompromissens natur! Men nu tycks viljan till konstruktivitet ha runnit av, vilket är beklagligt för oss som i avgörande framtidsfrågor önskar politisk stabilitet och långsiktighet.

 I sitt krigskabinett valde Churchill att omge sig med motståndare. Runt ett bord med ja-sägare kommer sällan alla sidor av en sak fram. Att vara folkvald innebär inte bara plakatpolitik och ångvältstaktik. Politik är också ett hantverk där förhandlingsteknik och fingertoppskänsla är användbara egenskaper för att få en så stor bit kaka som möjligt.