Vad är det mest centrala för en fungerande skola?

Häromdagen var jag med min äldste son i skolan. Han går i fjärde klass och mellanstadieläraren har uppmuntrat oss föräldrar att hälsa på ”medan vi fortfarande är välkomna”. Av våra barn, vill säga. Snart kommer det inte vara lika populärt att ha mamma eller pappa bredvid sig i bänken.

Min son tycker jättemycket om sin lärare. Han sprider lugn kombinerat med ständiga påminnelser om vikten av långsiktig kunskap. Kraven är höga, samtidigt som hänsyn tas till individens förutsättningar. Och eleverna gör framsteg.

Vilka är det man minns mest genom hela livet, näst familj och närstående? Sina lärare! Jag tror med bestämdhet att jag kommer ihåg namnet på minst 90 procent av mina lärare genom åren – för- och efternamn. Och det oavsett om jag gillade deras metoder eller inte. Få personer har så stor inverkan i livet som våra lärare.

Jag har nära vänner som är lärare, och jag avundas och sympatiserar med dem på samma gång. Det är inte ett enkelt yrke alla gånger, samtidigt som det är fantastiskt på flera sätt. Det lockade mig att själv försöka, jag läste pedagogik i en halv termin och fick – lyckligtvis – komma ut på praktik omgående. Där blev jag påmind om den snåla ransonen tålamod naturen skänkt mig, och fick skyndsamt välja en annan bana.

Nyligen presenterades den internationella Pisa-undersökningen, som mäter 15-åringars kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Glädjande nog har de svenska resultaten vänt uppåt igen, efter några oroväckande svaga år. ”Svensk skola är på rätt väg”, kommenterade Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson (SVT 3/12). Låt oss hoppas det.

Svensk skola har alltjämt svårigheter. Ojämlikheten mellan elever på grund av hemförhållanden och bakgrund är en. Segregationen mellan skolor en annan. För att utvecklingen ska gå i rätt riktning spelar skickliga lärare förstås huvudrollen. Och det behövs förståndiga rektorer och skolledningar som förstår att skapa rätt förutsättningar för desamma.

Min son hyllar sin lärare för hans förmåga att skapa studiero i klassrummet, A och O på vilken arbetsplats som helst. Skolan finns alltid med på topplistan över de mest politiskt debatterade ämnena. Med 17 000 niondeklassare per år utan gymnasiebehörighet, kombinerat med en brist på kompetens i arbetslivet och talanger på universiteten (inte minst lärarutbildningarna), är det inte konstigt. Samtidigt måste även skolan tillåtas arbetsro från nyckfull reformiver och de skickliga lärarna få ta den plats de förtjänar.

Som sagt, med jämna mellanrum händer det att ett nytt kapitel öppnas i Brexitprocessen. Det kan vara ett byte på premiärministerposten, senareläggande av utträdesdatum eller som nu efter valet igår vilket är början till ett avgörande skede i Brexitsagan.

Boris Johnson vann stort det viktigaste valet på en generation. Det var inget lätt val för medborgarna med två impopulära och extrema huvudkandidater – en för Brexit till varje pris och en som talar vagt om folkomröstning och att bygga ett nytt ekonomiskt system med bland annat nationalisering och löntagarfonder – grepp som provats tidigare i historien med begränsad framgång. I god populistisk anda lovade båda stort, runt och oansvarigt för att de vet att vinnaren kommer undan med det samtidigt som väljarkåren är trött på Brexit, politik och politiker. Ingen bra utgångspunkt och mix när så viktiga frågor står på spel!

Valsegern för Boris Johnson innebär ett mandat och möjlighet att ”get Brexit done” som han lovat under kampanjen. Detta innebär att Brexit med största sannolikhet kommer att hända senast den 31/1. Att landets utträdesavtal går igenom det brittiska parlamentet. Att övergångsperioden drar igång och att förhandlingar med EU om ett frihandelsavtal i sinom tid kommer påbörjas.

Men bara för att Brexit händer 31/1 så innebär det inte att allt är frid och fröjd med all osäkerhet, kostnader och orosmoln bortblåsta. Faktum kvarstår att övergångsperioden går ut 31/12-2020. En period som går att förlänga en gång med 1-2 år. Dock känns detta extremt osannolikt med tanke på Boris Johnsons retorik och det faktum att landet då måste vara med och betala in till EU:s budget. Vidare har vi det faktum att ett djupt och långtgående frihandelsavtal mellan EU och Storbritannien kommer ta mycket längre tid än 11 månader att förhandla. Även om ekonomierna idag är harmoniserade så kommer de två partnerna att ha olika fokus och prioriteringar i sina förhandlingar och det kommer ta tid att komma överens. Även inom EU så måste medlemsstaterna koordinera sina positioner. Avtal kanske skall dras genom nationella och regionala parlament samt att EU:s parlament även måste säga ja. Det är långa processer och tittar man historiskt så tar frihandelsavtal 5-7 år att färdigställa. Detta innebär att om det inte kommer finnas ett avtal 31/12-2020 när övergångsperioden är slut så blir Storbritannien ett 3:e land och WTO-regler börjar gälla.

I samma andetag så kan man även fundera kring hur lätt det blir för landet att få till ett frihandelsavtal med USA med tanke på att amerikanarna vill ha tillgång till bland annat livsmedels- och hälsosektorn något som landet kommer ha svårt att tillfredsställa. Känns någonstans som om det borde vara lättare för Storbritannien att få till ett avtal med EU med vilka man har gemensamma traditioner, standarder och syn. De har helt enkelt inte försatt sig själva i någon enkel situation.

Vårt råd till företagen? Samma som de senaste tre åren – att förbereda sig för det värsta och hoppas på det bästa genom att bygga underlag för strategiska och affärsmässiga beslut för att parera nya utmaningar och ta tillvara potentiella möjligheter i och med förändrade förutsättningar – så gott man nu kan med många osäkra faktorer…

Hur det hela slutar är omöjligt att sia om. Det enda vi kan konstatera är att ett nytt kapitel nu har öppnats i Brexitföljetongen och att vi, som vanligt, kommer få anledning att återkomma i ämnet.

Vi lever i en tid där de stora, omvälvande samhällsproblemen tar mycket tid och kraft. Skottlossningar och gängkriminalitet. Försämrade skolresultat. Dålig matchning på arbetsmarknaden. Med mera.

Dessa är så dominerande i nyhetsflödet att det nästan är skönt att läsa i lokalmedia om något enklare vardagsproblem, som förstås är högst allvarligt och besvärande för de inblandade, men knappast får våra demokratiska grundvalar att svaja. En sophämtning som inte blev av. Ett husdjur som hamnat på villovägar. Ofta får de där händelserna också ett någorlunda lyckligt slut i form av ett konkret hanterande av problemet. Någon gör något.

Och att göra något är viktigt, även gällande de stora problemen. ”Varför gör ingen något?”, frågar sig vän av ordning. Så personer i ledande ställning känner sig tvingade till handling. Problemet är dock att om ansvariga inte är säkra på vad som bör göras, eller inte kan/vill/vågar göra rätt sak, så görs fel sak istället. Ibland fullt medvetet om att åtgärden inte löser problemet.

Ändå går man vidare, för att åtminstone visa vilja – och handlingskraft. Det som då händer är att den påstådda lösningen bara skapar frustration, därför att snart går det upp för människor att det här inte alls var rätt och dessutom har nya problem uppstått.

Laga inte det som är helt, brukar man säga. För då går nya saker sönder, och vi står med två problem istället för ett. Det förtretliga (eller fiffiga, beroende på hur man ser det) är att ansvariga kan komma undan med att försöka lösa det nya problemet, istället för det svåra, ursprungliga. Fokus flyttas, så att säga.

Utgår vi från ovan nämnda samhällsproblem, är fel fokus exempelvis att ställa sig utanför de överskridande samtalen om gängkriminalitet, och istället rikta misstroendeförklaring mot ansvarig minister. Eller att fokusera på sockerförbud eller neka all form av ledighet från skolan, istället för att se över strukturella problem och lärarnas undervisningssituation.

Eller att springa snabbspår i nedläggningen av Arbetsförmedlingen, stället för att ta ett rejält grepp om arbetsmarknaden tillsammans med parterna (och kommunerna, som står med kostnaderna för försörjningsstöd).

Och så är bollen i rullning. Fokus kan riktas mot de nya problemen istället för de tunga, samhällsomvälvande utmaningarna. För vårt demokratiska system är det en utveckling som behöver bemötas och vändas. Helst innan medborgare helt tappar tron på detsamma.

Runt ett bord med ja-sägare kommer sällan alla sidor av en sak fram.

”En kompromiss är konsten att dela en kaka så att alla tror att de har fått den största biten.” Citatet tillskrivs Winston Churchill, en man mer berömd för att inte falla för frestelser uppdukade av motståndarlaget. I filmen ”Darkest Hour” porträtterar giganten Gary Oldman Churchill, några dagar i hans första tid som premiärminister vilka sammanfaller med Tysklands intåg i Frankrike 1940. Winstons styrka och kompromisslöshet exemplifieras av att antagonisterna på hemmaplan så när lyckas övertala honom att sätta sig vid samma förhandlingsbord som Hitler – med Mussolini som medlare! I sista stund ångrar sig premiärministern (”man kan inte resonera med en tiger när man har sitt huvud i dess mun”).

Filmen är en hyllning till den obeveklige brittiske ledaren, som i slutet fick rätt. Historien skrivs som bekant av de som segrar – också det ett uttryck som Churchill påstås ha myntat.

 Dagens svenska politiker tvingas inte bolla förslag av riktigt samma dignitet på liv och död, som de europeiska ledarna under 1940-talet. Ändå skruvas i dag ofta kompromisslösheten upp till orimlighetens brant i de frågor som faktiskt ligger på bordet. Frågor som så här i fredstid skulle vinna på att genomgå en så pass rejäl knådning i det politiska maskineriet att inget seriöst parti ser någon poäng med att ta upp dem igen under överskådlig tid.

Jag syftar exempelvis på höghastighetsbanornas framtid, gängkriminaliteten och nu senast energiförsörjningen. För Sverige oerhört viktiga spörsmål, där ledande politiker hellre flyr med händerna för öronen, än sätter sig ner och lyssnar på varandra.

Jöken! kanske någon nu protesterar. Januariöverenskommelsen mellan regeringen, Centern och Liberalerna gav väl verkligen prov på kompromissvilja? Absolut. Så blev också resultatet i huvudsak bra, trots att inget parti (utom möjligen C) verkar särskilt nöjt – i enlighet med kompromissens natur! Men nu tycks viljan till konstruktivitet ha runnit av, vilket är beklagligt för oss som i avgörande framtidsfrågor önskar politisk stabilitet och långsiktighet.

 I sitt krigskabinett valde Churchill att omge sig med motståndare. Runt ett bord med ja-sägare kommer sällan alla sidor av en sak fram. Att vara folkvald innebär inte bara plakatpolitik och ångvältstaktik. Politik är också ett hantverk där förhandlingsteknik och fingertoppskänsla är användbara egenskaper för att få en så stor bit kaka som möjligt.

Äntligen har den 14:e oktober 2019 inträffat! För många var det säkerligen en måndag som många andra, men för mig var det första dagen i min nya roll på Östsvenska Handelskammaren – något jag har väntat på och längtat efter sedan en tid tillbaka! Även om jag under relativt många år har haft kontakt och relation till Östsvenska Handelskammaren, och därmed viss kunskap, är jag just nu i ett läge där jag genomgår ett digert introduktionsprogram. Det ger mig insyn i och kunskap om verksamheten för att snabbast möjligt komma in i rollen.

Att byta jobb är otroligt spännande och jag är naturligtvis stolt över att få förtroendet att axla rollen som VD. Det är med en stor portion ödmjukhet jag tar mig an uppgiften men jag känner samtidigt en stor trygghet i teamet av fantastiska medarbetare som jag har förmånen att få jobba tillsammans med. Johanna Palmér har under sin tid som VD tillsammans med medarbetare, medlemmar, samarbetspartners och styrelse gjort ett fantastiskt jobb i att skapa det Östsvenska Handelskammaren är idag. Det råder inget tvivel om att jag känner såväl allvarets tyngd som en stor och härlig utmaning i att från denna fantastiska plattform nu leda verksamheten vidare framåt och uppåt. Tillsammans kan och ska vi skapa internationell lyskraft!

Efter att första arbetsveckan kan summeras så ser jag nu väldigt mycket fram emot att få träffa er medlemmar i olika möten, event och dialoger – gärna i våra fantastiska lokaler i Norrköping och Linköping, men självfallet på en rad andra platser i vårt fantastiska East Sweden!

[skribent medarbetare=”Christian Berger”]

Om några veckor avslutar jag ett betydelsefullt kapitel. I nästan tio år har jag arbetat för att förändra en viktig näringslivsplattform till något modernt och progressivt och Sveriges bästa plats till en än mer attraktiv region. Det har varit en fantastiskt rolig och lärorik resa tillsammans med medlemsföretag, medarbetare och styrelse som varit modiga, mänskliga.

Vår region har alla förutsättningar att skapa starkare internationell lyskraft. Jag är om möjligt ännu mer övertygad idag om sprängkraften i en region där kommunerna utåt sett håller varandra stenhårt i händerna mot omvärlden. Megatrender formar vår värld och framtiden handlar inte om varken kommuner eller nationer, den handlar som regioner. Vår region, tillväxtstråket East Sweden från Stockholm ned till Östergötland, ligger mitt emellan Sveriges två största städer och innehar samtliga ingredienser för att vara med i regionernas kamp om talanger, besökare, investerare och företag. Vi har ett framgångsrikt universitet, gott om infrastruktur, en tillräcklig folkmängd, en dynamisk näringslivsstruktur och historien i en industriell vagga som numera blivit hightech. Vi har dessutom århundradets tillväxtchans runt hörnet. Hörnet har faktiskt aldrig varit närmare.

Mitt engagemang för regionen kommer aldrig att sina! Men arbetsformerna blir andra framöver. Jag kliver in i ett något till formerna friare arbetsliv som styrelseproffs, fristående debattör, investerare, föreläsare och förhoppningsvis författare. Jag kommer fortsätta driva frågor som hållbarhet och jämställdhet.

Med denna sista krönika vill jag rikta det varmaste av tack för den uppmuntran jag fått genom åren! Näringslivet består av människor, smarta, drivna och engagerade sådana. Jag har uppskattat våra dialoger om samhällsfrågor knutna till näringslivet och regional utveckling, både de gånger vi tyckt lika och de då vi tyckt olika. Handelskammaren ägs och drivs av sina medlemsföretag, utan er vore vi inget och intet.

Jag älskar att diskutera samtiden och framtiden och hoppas att vi kan fortsätta dialogerna via någon digital plattform. Vi lever i en väldigt spännande tid! Eller så ses vi på något av Handelskammarens många events och mötesplatser. Jag har nämligen redan ansökt om medlemskap i regionens starkaste affärsnätverk, man vill ju vara med där det händer.

Slutligen önskar jag Christian Berger och alla fina medarbetare lycka till. Handelskammaren har gjort en strålande vd-rekrytering och jag ser fram emot att se arbetet fortsätta uppåt och framåt!

På återseende!

Välkommen till min avtackning
Anmäl dig här

[skribent medarbetare=”Johanna Palmér”]

Om Linköping vill förbättra sitt företagsklimat handlar det om attityd – från kommunstyrelsesalen till tjänstemannakontoret. 

Ett gynnsamt företagsklimat gör det lättare att starta och driva framgångsrika företag. Framgångsrika företag erbjuder människor arbete och kommuner skatteintäkter. Så kommuner har allt att vinna på ett behagligt och fördelaktigt klimat för företag.

Idag släpper Svenskt Näringsliv sin ranking över svenska kommuners företagsklimat. Det finns fler undersökningar av den här typen och de visar lite olika utfall. Svenskt Näringslivs är ändå den som får störst uppmärksamhet och kommuner gör klokt i att här försöka förbättra sina resultat. Placeringarna på 2019 års ranking är i skrivande stund inte tillgängliga, men baserat på de redan släppta omdömena står det klart att placeringen dalat för de två största kommunerna.

Företagens sammanfattande omdöme om Linköpings kommun har sjunkit från 3,37 (2018) till 3,25 (2019). Skalan är 1-6 där betyget 4 räknas som bra. För Norrköping är tappet än större från 3,31 (2018) till 2,86 (2019). Det kan jämföras med den ständiga ettan i sammanhanget, Solna, som får 4,09. Eller bäst i östgötaklassen, Ydre (plats 11), med stigande 4,44.

Tittar man närmare på Östergötlands två tillväxtmotorer så utkristalliserar sig problem/möjligheter (beroende på hur man väljer att se det) i kommunernas attityd, service och dialog gentemot företagen. Det handlar alltså inte om någon raketforskning, utan helt enkelt om hur – how – kommunerna (i de flesta fall tjänstemännen) kommunicerar med företagarna.

Politikerna och direktörerna kan kråma sig blå om vikten av det regionala näringslivet. Om förståelsen inte sipprar ner i den kommunala organisationen har det ingen effekt. Samtliga medarbetare måste ha insikt om varför – why – kommunen finns och var skattepengarna som finansierar verksamheten kommer från. Det hela mynnar ut i en ledarskapsfråga.

Det börjar med synen på sig själv, för kommunen likväl som den enskilde tjänstemannen. Finns jag för min egen eller andras skull? Är jag en möjliggörare eller en grindvakt? Även om svaret ibland måste vara det senare, kan den rollen antas på olika sätt. När jag behöver säga nej och inser att företagaren förmodligen kommer att bli besviken, kan jag välja på vilket sätt jag levererar beskedet. Som chef bör jag påpeka att valet ska falla på det vänligare och mest tillmötesgående alternativet.

Rocket science? Inte särskilt. Mer om enträget arbete och ständig påminnelse om – hur och varför.

[skribent medarbetare=”Maria Björk Hummelgren”]

Sverige har fått nya namn på de tunga posterna utrikes-, arbetsmarknads- och handelsminister och dessutom en ny EU-kommissionär. Från regionalt perspektiv ser vi flera viktiga frågor för dem att ta tag i.  

Sedan Ylva Johansson (S) tillträtt som ny EU-kommissionär efter Cecilia Malmström (L), har Sverige fått tre nya ministrar. Ann Linde (S) är visserligen inte ny i regeringen, men hon byter portfölj från handels- till utrikesministerns. Anna Hallberg (S) ersätter Linde som ny handelsminister och Eva Nordmark (S), i sin tur, Johansson som arbetsmarknadsminister.  

Som regional näringslivsorganisation uppskattade vi Malmströms (L) driv i frågor om frihandel mellan EU och övriga världen. Vi hoppas att de svenska representanterna i Europaparlamentet fortsätter på den linjen, nu när den nya svenska EU-kommissionären fått hand om migrations-och inrikesfrågor. Också tunga uppgifter som säger något om Sveriges anseende och kapacitet på området.  

Politiskt tyngd och rykte utomlands har betydelse för svenskt näringsliv på exportsidan och i affärer utomlands. Sveriges rykte som trovärdig och pålitlig nation är ovärderligt i dessa sammanhang. Men här finns förstås utmaningar. Relationerna till Kina är en lika viktig som delikat fråga, och regeringens Kinastrategi som väntas komma snart kommer att ge viktiga signaler om hur den relationen kommer att vara framåt.  

Kina är särskilt fokuserat på teknik- och innovationsutveckling, vilket gör Sverige – inte minst vår region – extra intressant. Kinas framsteg inom internationell handel vore huvudlöst att ignorera, och mer kunskap kan aldrig vara av ondo. Mer kunskap ger bättre förutsättningar för kloka beslut och eventuella affärer. 

Även västerut väntar stora utmaningar, koncentrerat till president Trumps protektionism och handelskrig med ovan nämnda land och även andra som motsätter sig presidentens agenda. Och så brexit. Svängningarna i brittisk politik och osäkerheten kring Storbritanniens utträde ur EU, smittar av sig på marknaden och ger ett ogynnsamt handelsklimat. Frågor som såväl Johansson, Linde och Hallberg kommer att behöva ägna mycket tid och energi åt. 

Svensk arbetsmarknad står inför en del problem. Näringslivets största hinder för tillväxt är bristen på kompetens. För få utbildar sig till och väljer att arbeta i bristyrken inom besöksnäring, industri, teknik och logistik, men också vården och skolan står för inför tuffare tider gällande rekrytering. Samtidigt ska Arbetsförmedlingen reformeras i grunden.  

Statsminister Stefan Löfven har tillsatt en före detta fackförbundsordförande som arbetsmarknadsminister som ska se till att genomföra las-förändringar och sänkta arbetsgivaravgifter för vissa grupper på arbetsmarknaden, i enlighet med Januariöverenskommelsen. En förhoppning är att Nordmark kan uppbringa mer engagemang inom fackföreningsrörelsen för kompetensförsörjningsfrågan och de matchningsproblem som arbetsmarknaden tampas med? Här behövs mer samarbete mellan parterna. 

Så från regionalt näringslivshåll ser vi flera strategiskt viktiga frågor att agera kring från regeringens håll. Samtidigt som politiken kan lita på vår aktiva närvaro och vilja till samverkan.  

[skribent medarbetare=”Maria Björk Hummelgren”]

Med risk att skriva någon på näsan så vill jag ändå genom några rader fundera kring den pågående handelskonflikten Kina/USA och vad det betyder för oss som inte är direkt inblandade.

Bara för att sätta saker i perspektiv – Kina och USA står tillsammans för ca 40 procent av världens BNP. Så när någon eller båda dessa ekonomier börjar handla midre med omvärlden så får det globala konsekvenser.

Det är detta vi ser hända nu. Regioner och länder drabbas. Färre inköp från Kina på grund av minskad export till USA till följd av högre amerikanska tullar betyder lägre ekonomisk aktivitet i Tyskland och i andra stora exportländer som till exempel Italien, Storbritannien, Frankrike, Kanada och Japan. Ett Kina som växer långsammare innebär färre ordrar för tyska företag och i sin tur drabbar svenska underleverantörer. Det är ingen raketvetenskap att räkna ut vad konsekvenserna kan bli i termer av växande osäkerhet, lägre tillväxt, ökande arbetslöshet, senarelagda investeringar, lägre konsumtion och vikande skatteintäkter. Alla förlorar i alla länder!

Man kan även fundera kring om det inte är så att en konflikt mellan giganterna Kina och USA egentligen drabbar mindre exportberoende länder som Sverige extra hårt. Detta då vi inte har någon stor hemmamarknad att falla tillbaka på. Men som sagt, ingen kommer undan, inte ens stora Tyskland.

Lite bakgrund om varför vi är där vi är kanske går att spåra från det att Kina 2001 kom med i Världshandelsorganisationen – WTO. För Kina innebar detta att landet fick tillgång till handel med låga tullsatser. WTO:s krav på motprestation från Kina var att öppna upp sin ekonomi. Allt sedan detta har landet kritiserats för att inte leva upp till sina åtanganden utan istället fortsatt att bland annat subventionera och skydda marknad, kapital och företag både hemma och internationellt.

Kina är en komplex fråga för alla, så också för Sverige och EU. Vi ser gärna en öppnare kinesisk ekonomi. Dock kanske den enklaste vägen dit går genom den brutala metod som USA valt. Personligen tror jag att det att göra så på ett ordnat sätt genom WTO och det regelbaserade system som finns för världshandeln. Det som sker nu är att man inte bara sätter systemet ur spel utan även skadar internationellt samarbete. Djungelns lag inom handeln känns definitivt inte som en långsiktig vinnare, särskilt inte för små exportberoende länder… Det är bara att hoppas att skadorna på systemet och förtroendet mellan länder inte blir för svåra att reparera. Jag kan även inte låta bli att fundera på om det egentligen inte är en titanernas kamp om världsherrarälde för ekonomisk-, teknologisk- och politiskt dominans där tullar bara är en del eller ursäkt…

Det känns som om vi åskådare håller andan och hoppas att detta skall blåsa över utan att det blir alltför allvarliga konsekvenser så att frågorna kan tas tillbaka till det regelbaserade systemet och internationellt samarbete. Frågan är bara hur stor skadan kommer att bli innan vi är där.

Ingen vet var detta är på väg, vad som kommer hända, varför och när. Återigen kan vi bara konstatera att det drabbar alla och som alltid så kan saker gå snabbare än man tror.

Man skall inte måla någon på väggen men som om detta inte vore nog så lurar även en avtalslös Brexit i vassen tillsammans med en annan icke-utagerad fråga – hot om amerikanska tullar på europeiska bilar. Sammantaget kan detta få mycket allvarliga följder för världen, EU och oss.

Jag brukar alltid försöka vara en realistisk optimist och hoppas att de som styr händelseförloppen tar sitt förnuft till fånga i tid – man vinner inga val på att göra männniskor arbetslösa, fattiga och pessimistiska och i länder utan val så är ekonomisk stagnation och missnöje alltid en risk. Men vad vet jag…

Lika illa som vi på Handelskammaren tycker om protektionism och handelshinder lika viktigt anser vi att det är att hela tiden driva på, sträva efter och tala om värdet av hållbar frihandel där effektiva företag konkurrerar på lika villkor. Det är alltid viktigt att lyfta fram att internationell handel är en mycket viktig komponent i vår välfärd, tillväxt, investeringar, innovation, sysselsättning och konsumtion – både nationellt och regionalt.