Istället för att öka den ekonomiska omfördelningen mellan kommuner borde politikerna våga öppna för en mer långsiktig och omfattande reform – kommunsammanslagningar.

”Det kallas för solidaritet”, fastslog statsministern vid sitt sommartal i Björneborg i Värmland förra söndagen. Vad Stefan Löfven (S) syftar på är en ökad kostnadsutjämning mellan Sveriges kommuner och landsting. De rikare ska ge mer till de fattigare. Med S förslag skulle den utjämnande summan öka från 9,7 till 11,5 miljarder kronor.

Som väntat välkomnas förslaget från glesbygdskommuner – och sågas av storstadsområdena. Båda sidor har sina poänger. Å ena sidan finns argumentet att alla svenskar har rätt till samma kvalitet i skola, omsorg, socialtjänst och vård. Och visst häpnar man ofta över de skillnader i välfärdstjänster som ryms i vårt lilla land, gällande allt från erbjuden demensvård till blöjor inom förskolan. Å andra sidan blir det bakvänt att kommuner som sköter sin ekonomi, attraherar företag och skapar tillväxt ”straffas” genom att tvingas betala mer till mindre bemedlade grannar.

Det handlar inte bara om storlek, men den har ofta betydelse. Det kommunala utjämningssystemet är inte nog för att radera skillnaderna. Så länge urbaniseringen fortgår kommer tiderna bli ännu tuffare för glesbygdskommunerna. Om vi inte ska tumma på kvaliteten, säger det sig självt hur mycket dyrare välfärdskraven är för en kommun i Vadstenas storlek och skatteunderlag jämfört med en som Linköpings. Samtidigt kan politikerna inte dränera regionernas tillväxtmotorer – det gynnar inte någon!

Att barnen har lite längre väg till skolan, eller att närmaste vårdcentral ligger en timme bort, är nog ett pris glesbygdsbor räknar med och gärna betalar för att kunna bo där de vill. Brist på närhet eller mängder av valmöjligheter, är en sak. Bristande kvalitet, när eleven eller patienten väl är på plats, en annan.

Flera kommuner samarbetar redan om exempelvis gymnasieskola, sophantering och andra tjänster. Gott så! Men det räcker inte. Administrativa gränser kan ha fördelar, annars är de mest till för att överskridas och ibland helt raderas. I Östergötland, med två av landets tio största kommuner, några mycket små kommuner och några mittemellan, finns goda exempel på samarbeten. De borde bli betydligt fler.

Man vinner inga val på att ”lägga ner” kommuner, så det krävs politiskt mod. Samtidigt, bär i minnet att bara för att kommuner slås samman försvinner inte samhället. Jag bor själv på en liten ort som var egen kommun före reformen på 1970-talet. Sedan dess har orten vare sig tappat sin identitet eller invånare. Istället bor här närapå dubbelt så många som för 40 år sedan.

Genom att slå samman kommuner skulle skillnader utjämnas på ett mer hållbart sätt. Det kan vara smärtsamt precis när det sker, men långsiktigt vore det smartare – och mer solidariskt – att spara värdefulla resurser och på vis bevara hela landet levande.

 

[skribent medarbetare=”Maria Björk Hummelgren”]

Vi på Handelskammaren sätter er medlemsföretag högst upp på våra piedestaler. Därför är vi glada över att medlemsundersökningen visar bättre och bättre resultat för varje gång vi genomför den. Vårt NPS, Net Promotor Score, ett globalt erkänt verktyg för att mäta kundnöjdhet, har flerdubblats sedan vi började mäta för sex år sedan. NPS mäts genom att kunden allra först i undersökningen svarar på frågan ”På en skala 0-10, hur sannolikt är det att du skulle rekommendera andra i ditt nätverk att bli medlem i Östsvenska Handelskammaren?”

Så långt allt väl, vi medarbetare är glada över framgångarna. Men vi har bara påbörjat resan mot framtiden i detta avseende. I dagens företagsekonomiska debatt brukar man prata om att verksamheter behöver ett radikalt kundupplevelse-fokus. Konkurrensen om kunders tid, pengar och engagemang är större än någonsin och tålamodet lägre. Minsta friktion kan fälla en affär. Vilket tålamod har du själv med att försöka utläsa något på en hemsida eller ladda en långsam app?

Från vår undersökning kan utläsas att kunder i Norrköping tenderar att vara mer nöjda med oss, jämfört med övriga städer. I fritextsvaren framgår att en del av er saknar en mötesplats i de städerna, likt Kammarforum i Norrköping. Glädjande nog finns faktiskt planer på en ny mötesplats i Linköping och i framtiden även i övriga städer i vår region! Det diskuteras just nu på styrelsenivå.

Ni som är ambassadörer, som angivit en hög siffra i NPS:en, lyfter fram vår personal och våra nätverk och events som det mest betydelsefulla. Ni gillar vår service och tillgänglighet och tycker att Handelskammaren ger goda möjligheter till nya kontakter, affärer och insikter. Ni tycker också att vi är pålitliga, positiva och nyskapande och på ett bra och proaktivt sätt lyfter och driver frågor som är viktiga för vår region, exempelvis regional attraktion.

Ni som är våra passiva och kritiska medlemmar lyfter fram att vi i utbudet är för centrerade kring några större städer i regionen och inte så synliga utanför dem. Ett annat tema handlar om tyngdpunkten för våra näringspolitiska frågor och att vi upplevs som lite för traditionella. Några av er anser att vi pratar för mycket hållbarhet, andra att vi pratar för lite. Svaren speglar utmaningen med att ha 1000 medlemsföretag i olika färger och former och politiska åskådningar.

Överlag gav ni oss otroligt många fritextsvar i årets undersökning. Det är en ren skattkammare av värdefull återkoppling när vi utvecklar verksamheten framåt. För det vill vi lyfta på våra hattar, vinka med dem i solskenet och sedan böja oss i en gammeldags bugning. Ju mer feedback och feedforward vi kan få, desto snabbare kan vi förflytta oss mot en radikalt bra kundupplevelse både fysiskt och digitalt.

En medlemsundersökning ger viktig information och vägledning, men ersätter inte att höra era åsikter och tankar direkt vid personliga möten, över telefon eller mail. Vi har ett ständigt inflöde av goda idéer, tankar och återkoppling och interaktion i våra olika kanaler. Fortsätt med det! Det är som ett sensommarmoget äpple, både stärkande och nyttigt, och något som vi aldrig kan få för mycket av.

Med förhoppning om en stark start på höstterminen,
Johanna Palmér,
Vd Östsvenska Handelskammaren

Så var sista eller i alla fall näst kapitelet i sagan om Brexit igång. Detta i och med att Boris Johnson (BoJo) vann det brittiska konservativa partiets omröstning att bli ny ledare och därmed också premiärminister. Han gjorde det med budskapet att ”leverera Brexit, ena landet och besegra Jeremy Corbin” (Labourpartiets ledare) för att på så sätt ”ge landet självbestämmande, ta tillbaka kontroll och återupprätta den brittiska nationen”. Det blev en rivstart på det nya jobbet där han utsåg en  hundra procent Brexitpositiv regering samtidigt som han gjorde tydligt att Brexit skall levereras med eller utan avtal så snart som möjligt – och på den vägen är vi…

Men vem är BoJo? Han är 55 år och har en bakgrund som bland annat journalist, borgmästare i London och utrikesminister. Han ger intryck av att vara kappvändare och opportunist utan någon starkare ideologisk förankring. Detta samtidigt som han är en charmig, karismatisk, udda, beräknande, fascinerande person som har en historia av allt från kontroverser och skandaler till lögner. Hans nuvarande flirt med nationalism och populism går också till viss del stick i stäv med tiden som borgmästare där han visade både öppenhet och liberala värderingar kring bland annat invandring och rörlighet. Det känns som hans mål är att bli historisk och lyckas han inte med det så har han i alla fall varit premiärminister och är säkert på ett personligt plan mer än nöjd med den bedriften… Färgstark, oberäknelig och motsägelsefull med andra ord!

Hur som helst, nu är handskarna kastade för samtal med EU, bygga vidare på Theresa Mays avtal/få fram en ny deal, gå till parlamentet, få ett ja och leverera Brexit i enlighet med folkomröstningen 2016, men i samma mening har BoJo även gjort klart att det blir utträde sista oktober, med eller utan avtal.

Vad betyder detta? Ja, först och främst kan man ju konstatera att Brexit faktiskt fortfarande lever (om nu någon trott något annat) och är i skrivande stund bara veckor bort även om den varit i någon form av dvala de senaste månaderna. Vidare känns (just nu) osäkerheten kring om Brexit kommer hända som bortblåst – det blir av antingen i ordnade former med avtal och övergångsperiod eller med en kostsam, katastrofal ”Halloween-Big-Bang” 31/10 – och tyvärr så lutar det i skrivande stund mot det senare och jag har sagt det tidigare; att ingenting är så dåligt att det inte kan bli katastrof.

Vad är nytt? Kanske finns möjligheter för konstruktiva samtal mellan nya företrädare på båda sidor. ”Sedan senast” har vi fått nytt ledarskap i EU (kommissionen, rådet, och parlamentet). Möjligtvis kan nya människor ge nya öppningar och lösningar. EU kommer dock aldrig att vilja eller kunna gå över vissa gränser men kanske kan paketering och mindre viktiga detaljer diskuteras och knådas. Kanske kan just dessa nya förutsättningar göra att det blir BoJo som tar UK ut ur EU trots alla hinder och dåliga odds.

Men… som alltid är allt mer komplicerade än det verkar. Önsketänkande, intention och vilja korrelerar som bekant inte alltid med verkligheten. Sanningen är att BoJos regering har en svag majoritet och i en situation där både nationen, parlamentet och partiet är splittrat kring Brexit och hur den skall gå till så finns sannolikhet för både regeringskris och nyval där de konservativa riskerar att kraftigt decimeras. Dessutom har ju även det brittiska parlamentet antagit att det är uteslutet att lämna EU avtal. Man skall heller inte underskatta ”tröttheten” kring frågan, behov av fokus på andra frågor, att chickin-race-taktiken från BoJo’s sida inte kommer fungera och den uppenbara risken för en frontalkrock med EU vid förhandlingsbordet. Dock verkar han personligen inte ha något att förlora eller något emot att köra full fart, fullt ut och rakt in i kaklet (eller över stupet…).

Handelskammaren har länge lyft fram vikten att göra sin brexitförberedelse. Större exportörer och importörer i vår region har gjort detta, är förberedda och kommer klara utmaningarna och nya förutsättningar på ett bra sätt. Bilden ser något annorlunda ut gällande mindre- och medelstora företag vilka kanske inte har gjort affärer med länder utanför EU tidigare. För dessa är det både viktigt och hög tid att investera i förberedelser kring frågor som till exempel tullhantering, kompetens, klassificering av varor, leveransvillkor, administration och logistik. Att inte göra något eller vänta och se är ingen lösning utan en risk med tanke på att med allra största sannolikhet kommer Brexit att inträffa med eller utan avtal inom en snar framtid. Så, vi rekommenderar företag att titta på hela sin process, minimera risker och ta tillvara möjligheter, hur man kan hjälpa sina kunder och leverantörer, hur man kan stärka sin marknadsposition och skapa konkurrensfördelar, etcetera. Allt för en framtida friktionsfri handelsvardag med Storbritannien.

Mycket kan hända fram till 31 oktober! … men fönstret för att få till avtal och övergångsperiod minskar för var dag. På den noten säger som vi sagt så många gånger tidigare om Brexit:”To be continued”!

I förordet till sina memoarer, ”Min historia”, skriver Michelle Obama att hon som barn ofta fick frågan ”vad ska du bli när du blir stor?”. Ja, vem har inte fått den och kanske själv ställer den nu som vuxen? Enligt Obama är det en av de mest meningslösa frågor man kan ställa: ”Som om det vore någonting slutgiltigt att växa upp. Som om man vid någon tidpunkt blir någonting och så är det klart”, skriver hon. Hittills i livet har hon varit jurist, kommunikationschef, arbetarklasstudent, kvinna, afroamerikan, brud, mamma, dotter och fram till ett par år sedan – USA:s First Lady.

Frånsett den där sista uppdraget, kan nog många känna igen sig i Obamas beskrivning. Vi är så mycket mer än en titel. Få människor i dag bestämmer sig för ett yrke, för att sedan ägna och identifiera sig med det resten av livet.

Vårt arbete är inte vår identitet på samma sätt som förr. Det är också en av poängerna som tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt lyfter i sin, av flera hårt kritiserade, rapport ”Arbeta till 75 – en bra början”. Mycket av kritiken handlar dock om Reinfeldt som person – som om hans inkomst och karriärval vore relevanta argument mot den verklighet som rapporten försöker beskriva: Att vi är allt friskare, lever allt längre och föder färre barn. Det skapar en demografi som kräver ett arbetsliv som inte slutar vid 65 års ålder.

I dagsläget försörjer 57 procent av befolkningen (20-64 år) övriga 43 procent (barn och äldre). Nu för tiden börjar vi dessutom ofta inte arbeta förrän vi närmar oss 30-årsstrecket, samtidigt som vi går i pension omkring 65. Med en aktuell medellivslängd på cirka 83 år, innebär det att 35 års arbetsliv ska försörja nära 20 års pension. Det säger sig självt; omständigheterna kräver att vi börjar diskutera pensionen – och vår syn på arbete.

Många av oss kommer att byta karriär två, tre eller fler gånger under vårt arbetsliv. Det innebär att vi kommer att behöva utbilda oss vid olika tidpunkter i livet, inte bara i början. Den utvecklingen tillåter ett längre arbetsliv, eftersom möjligheten och behovet att byta jobb ökar. Digitalisering och automatisering gör dessutom många yrken ”lättare” och inte lika fysiskt slitsamma. Vår syn på återhämtning och lediga stunder, är också under behövlig utveckling.

För att nå framgång måste Sverige också göra upp med den åldersfixering (och diskriminering) som råder på arbetsmarknaden. Samtidigt som det mesta tyder på att vi behöver jobba längre, vittnar 50-åringar om att de har svårt att få nytt jobb – på grund av sin höga (!) ålder. Kunskap och erfarenhet, många arbetsföra år framför sig, småbarnstiden bakom sig och ofta god fysisk hälsa, borde göra den här åldersgruppen till arbetsmarknadens mest attraktiva! Istället bedöms 50-plussare ofta som uttjänta. Den attityden duger inte i ett Sverige där kompetens är en bristvara.

Ett mer flexibelt och föränderligt arbetsliv kräver ett pensionssystem som rimmar med det. Fler kommer att kunna och arbeta längre. För att Sverige ska klara sina välfärdsåtaganden krävs det – med fler valmöjligheter mellan yrke och utbildning möjliggörs det.

Så nästa gång du träffar bekantas barn och dristar dig till att fråga vad de ska bli när de blir stora, förbered dig på ett väldigt långt svar tillbaka. Eller kanske en annan fråga?

Robert Wallin
Biträdande regionchef Företagarna Småland och Östergötland

Maria Björk Hummelgren
Ansvarig Analys och Tillväxt, Östsvenska Handelskammaren

 

Debattartikel publicerad i NT och Corren sommaren 2019.

Öppenheten gör Almedalsveckan unik. Ändå kritiseras arrangemanget – inte minst av dem som säger sig värna demokrati och jämlikhet.

Även i år valde statsminister Stefan Löfven (S) att bojkotta Almedalsveckan i Visby för att, som han uttryckte det, istället träffa ”vanligt folk”. Det har blivit för mycket lobbyister och näringslivsintressen och för lite folkrörelse och enskilda medborgare, menar statsministern (Aftonbladet 13/4).

Det svenska näringslivet består av drygt 1,2 miljoner företag. Knappt en halv miljon svenskar är företagare och nära 3,5 miljoner är sysselsatta inom privat sektor (motsvarande siffra i offentlig sektor är knappt 1,5 miljon). 60 procent av Sveriges totala skatteintäkter kommer från inkomstskatt och arbetsgivaravgifter, i huvudsak alltså från människor som arbetar inom näringslivet. Eller ”vanligt folk”, om man så vill.

Visst samlar Almedalen eliten, om man med den menar företagsledare, medietoppar och opinionsbildare. Men när annars får ”vanligt folk” möjlighet att, kostnadsfritt, glida in på första parkett och lyssna på och ställa frågor till den där eliten? Komma öga mot öga med generaldirektörer, vd:ar och professorer i frågor om allt från energi, klimat och ekonomi till skola, forskning och AI? Inget ämne är för stort eller litet för att diskuteras i ett tält i Visby!

Alla mår bra av opposition, Almedalsveckan bör på intet sätt undkomma kritik. Vi kan exempelvis diskutera priserna på resor och boende på Gotland under vecka 27, som innebär att många får betala hutlöst mycket för en övernattning eller två – eller strunta i att komma alls. Den sortens uteslutning gynnar inte det demokratiska samtalet, som annars är fritt för vem som helst att ta del av och i.

Men Socialdemokraterna söker större politiska poänger av Almedalskritiken. Löfven försvarar ”sin linje” med att ”den regering jag leder arbetar målmedvetet för att hela landet inte bara ska leva utan faktiskt också växa. Därför har jag valt att inte åka till Almedalen i år och istället kommer jag använda tiden åt att resa runt i vårt land”.

Vän av ordning undrar när Gotland slutade vara en del av vårt land? Hur ofta besöker ”eliten” (och jag föreställer mig att ganska många även räknar ministrar till den gruppen) den delen av svensk landsbygd?

Partisekreterare Lena Rådström Baastad förtydligar: ökade kostnader för deltagande under Almedalsveckan har medfört ”en explosion av privata företag och media som kanske har råd att betala mer”, samtidigt som partierna fått dra ner på sina engagemang. ”Då behöver vi nog fundera på om de demokratiska värdena ska väga mindre än de kommersiella värdena som det kanske i någon mån har blivit?” (Altinget.se 13/6)

Under Almedalsveckan (som för övrigt krympte något i år) samtalar representanter för media, företag och akademi med politiker, opinionsbildare och ”vanligt folk”. Om man betraktar näringslivet och media som ett kommersiellt intresse, och att det bara är politiken som står för demokratiska värden, har man kanske svårt att uppskatta värdet av Almedalen. Det är mer en plats för oss som tror att alla dessa intressen behövs i samhällsbygget – och att det händer något när människor möts.

 

[skribent medarbetare=”Maria Björk Hummelgren”]

Jag vet att det smarta är att vara emot. Det pragmatiska och förnuftiga är inställningen nej. Nederlag är inte coolt, därför är det säkrare att vara negativ från början. Avslappnat anti, liksom. Och sedan, när det inget blev, kan man nicka långsamt, och betrygga den naiva omgivningen att det ändå var bäst som det skedde.

Det finns gott om folk med den inställningen, särskilt nu kort efter beskedet att Stockholm Åre inte får arrangera vinter-OS 2026. Det är den kloka skaran, den verklighetsförankrade med fötterna på jorden. Som inte svävar iväg och begär det orimliga. Som kan klä på sig ”vad var det jag sa”-minen och strosa nedför självgodhetens esplanad i visshet om att de åtminstone inte förlorat något. Vare sig pengar eller drömmar. Jag vet. Jag tillhör också den där skaran ibland.

Men kan jag nu få vara den där naiva, drömmande fånen ett tag? Den som förstår alla praktiska och ekonomiska fördelar med att hoppet är ute, men som ändå ville få leva en stund på det och några glädjekalkyler? Kan jag bara få lov att vara lite besviken?

Inte bara på det faktum att det hade varit häftigt att få se Sverige stå värd för det enorma idrottsevenemanget – för det hade det. Men drömmen om Stockholm Åre-OS stod för något mer: en banbrytande och moralisk seger över hybrisen och slöseriet kopplat till så många andra svulstiga tillställningar med budgetar som spräckts både tre och fyra gånger. Sverige kunde ha levererat ett mer hållbart OS, ur alla perspektiv, och där skidåkarna, hockeyspelarna och bobåkarna fått stå i centrum istället för extravagansen, flashiga arenor och fyrverkerier synliga från månen.

Stockholm Åre hade varit stad och land i förening. Lilla Åre som klättrat upp som ett kulturellt och kulinariskt Mekka lika mycket som en högborg för business. Ett villkor för spelen har varit näringslivets engagemang, likaväl som det politiska. Tyvärr föll det väl en del på det folkliga. För som sagt, det är smart att vara emot sådana här spektakel. Sett ur en stjärnögd troskyldigs synvinkel, hade Sverige kunnat göra OS en tjänst. Och kanske tänt ett hopp hos andra städer och länder, som inte haft modet sticka av från förnuftets stig och satsa. Är det inte förresten det som tävlingsidrott handlar om? Att våga vinna?

Det var en fin dröm, nu har vi vaknat. En del av oss har redan glömt, andra lever med minnet av något vi trodde på och torkar våra tårar. All lycka åt Milano Cortina. Jag hoppas att förändringen till ett mer ekonomiskt nedtonat och socialt och ekologiskt intelligent OS kan förverkligas ändå. Idrott ska förena, inte polarisera och framför allt inte förstöra, utan bygga upp och stärka.

Kalla mig blåögd, men jag väljer den inställningen.

[skribent medarbetare=”Maria Björk Hummelgren”]

Krönika

Visst kan syskon ligga i luven på varandra ibland. Men när det verkligen gäller, då sluter de upp tillsammans.  

Nyligen fick jag förmånen att bli en del av ett nybildat, regionalt nätverk för kvinnor. Jag är personligen inte särskilt förtjust i sammanhang som marknadsför sig som exklusiva för ett kön, men det här nätverket är annorlunda. Det är nämligen inte bara för att klappa oss själva på axeln och tala om att ”vi kan” som kvinnorna i det här nätverket träffas, utan för att lära oss en viktig läxa: vi måste stötta varandra. Och hur gör vi det bäst? Jo, genom att sluta att snacka skit och trycka ner andra kvinnor. 

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, sägs det. Kanske detäven finns ett reserverat ställe i himlen för de som gör det. Det här nätverket, ”Sorelle (”systrar” på italienska), tar dock mer fasta på de bra platserna här på jorden. Platser som vi kan nå genom att stötta varandra, goda exempel och nyttiga erfarenheter. Så som systrar ska 

Det här systerskapet har fått mig att fundera på ett annat familjeband, den mellan vår regions två största städer. Likt två tjuriga småsyskon har Linköping och Norrköping genom tiderna tävlat mot och gnabbats med varandra. Och det har kanske sin charm, då och då. Men det börjar bli dags att växa upp och ta relationen till en ny, mer stöttande nivå.  

I värsta fall är en konkurrens mellan Linköping och Norrköping rent av skadlig för regionens tillväxt och utveckling. Företagen vet det, och bryr sig inte om vare sig kommun- eller regiongränser. Det är förutsättningarna och möjligheterna för framgång som är det viktiga. Vi vill inte ens längre prata om forna dagars käbbel risken för ökad stigmatisering är inte värd att ta. Istället är samarbete, och samsyn på städernas likheter och gynnsamma olikheter, självklart 

Tecken finns att även politikerna börjar inse vikten av att prata väl om systerstaden. När Business Arena arrangerades i början av våren fick kommunstyrelsens ordförande i Norrköping, Lars Stjernkvist (S), frågan om konkurrensen mellan städerna. Han svarade, tror jag, som många känner: vi börjar bli rätt trötta på frågan.  

Vid ett annat tillfälle nyligen identifierade Linköpings kommunalråd Muharrem Demirok (C) städerna med artister sprungna ur respektive kommun: ”Norrköping är som Plura medan Linköping är mer Louise Hoffsten”. Olikheter som förstås bör ses som fördelar och användas i marknadsföringen för att locka hit nya företag, medarbetare, studenter och besökare. Tillsammans har städerna det mesta – tillsammans är vi starkare. Och de offentliga kärleksförklaringarna behöver bli fler. 

Så nästa gång du hör kollegan, grannen eller chefen säga något nedlåtande om systerstaden – säg emot. Börja förändringen! Det finns säkerligen en särskild plats i himlen för den som talar väl om sin systerstad – och förmodligen gott om säten nere på varmare breddgrader för den som gör motsatsen. 

 

[skribent medarbetare=”Maria Björk Hummelgren”]

 

– intervju med Said Abdu (L), kandidat till Europaparlamentet

Grundbulten till det europeiska samarbetet var fred, genom ekonomiskt samarbete. Nära sju decennier senare har EU vuxit i omfattning, men fortfarande står fred och frihet tillsammans med klimatfrågan högt på agendan inför det viktiga valet den 26 maj. Du röstar väl?

Det var en gång sex europeiska länder som slöt ett avtal om fred. Året var 1952, sju år efter andra världskrigets slut, och överenskommelsen gällde på pappret ett samarbete om kol- och stålproduktion. Men det övergripande syftet var fred mellan Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Västtyskland och Italien. Handeln var verktyget, ett ömsesidigt ekonomiskt beroende skulle förhindra dragna vapen. Europeiska kol- och stålunionen var född.

Val till Europaparlamentet
Söndagen den 26 maj, 67 år av fred senare, är det val till Europaparlamentet. Från sex ursprungsländer till dagens 28 anslutna stater, som nu ska välja sina representanter till Europeiska unionens enda direktvalda beslutsorgan. Svenska folket ska välja 20 ledamöter till parlamentet, som är som EU:s riksdag. Där sitter 751 ledamöter folkvalda av unionens sammanlagt 508 miljoner invånare.

En av de som kandiderar är Said Abdu, andranamn på Liberalernas lista, som en råkall tisdag i april gästade Östsvenska Handelskammaren under sin turné genom Sverige. Till skillnad från riksdagsvalet har partierna inte lokala listor, så kandidaterna till Europaparlamentet jagar röster i hela landet. Liberalerna har två mandat i parlamentet, och Said Abdu hoppas förstås på minst samma utfall efter årets val.

Trots att EU-samarbetet utökats till så mycket mer än handel och ekonomi – klimat, miljö och hälsa, jordbruk, migration, utrikes- och säkerhetspolitik – menar Said att fred och frihet är valets viktigaste fråga.

– Fred- och frihetsprojektet har uppnått sitt syfte. 70 år av fred talar sitt tydliga språk, säger Said. Europas människor har aldrig mått bättre, aldrig haft det så bra ekonomiskt eller socialt. Ändå är det EU som får agera syndabock för de problem som ändå finns.

Demokrati och politiska skillnader
Demokrati, klimat och morgondagens välstånd listar Said Abdu som sina viktigaste frågor. Det som förenar de tre är Liberalernas övertygelse att ett fördjupat europeiskt samarbete är lösningen på problemen inom respektive område.

– Ungern är det enda landet inom unionen som inte längre räknas som ett fritt land. I övrigt består EU av demokratier där mänskliga fri- och rättigheter värderas högt. Kanske bör vi börja diskutera uteslutning av länder, när dessa inte respekterar och inskränker EU:s grundvärderingar, sammanfattar Said.

I valrörelsen ser han uppgiften att visa på skillnader mellan partierna och att det faktiskt spelar roll vilket man röstar på, som central.

– Jag bokade in debatter med Sverigedemokraternas kandidater runt om i landet. Men i sista stund ställde de in hela turnén, säger en debattvillig Said. Vi har en halv miljon förstagångsväljare i det här valet och 65 procent av svensk lagstiftning påverkas av beslut på EU-nivå. Klart det här valet är viktigt!

Brexit då?
Har det två år långa efterspelet av britternas ”leave” lagt en blöt filt över intresset för valet? Said Abdu tror faktiskt tvärtom – att intresset ökat.

– Storbritannien är ju ett otroligt viktigt land för EU, och Sverige, och näst Norden och Tyskland är vårt främsta exportland.

Hans parti Liberalerna har traditionellt sett varit populärare i EP-valet än i riksdagsvalet, liksom exempelvis Miljöpartiet. Det beror förstås mycket på att miljö- och klimatfrågorna är globala och att väljarna vill lyfta dem till en övernationell politisk nivå.

– Det spelar ingen roll vad vi gör här hemma i Sverige om inte resten av Europa och världen gör detsamma. En klimatinvesterad krona i Polen är till exempel mycket mer värd än i Sverige. Vi vill se regler där förorenaren är den som betalar, och det kan innebära stora affärs- och exportmöjligheter för svenska företag att hjälpa utländska bolag att ställa om sina verksamheter.

Koldioxidskatt
Ett ganska kontroversiellt förslag som Liberalerna går till val på är en europeisk koldioxidskatt. Är inte det en farlig väg att slå in på, öppna för EU-skatt?

– Vi liberaler gillar ju inte skatt, men gällande koldioxidutsläpp tycker vi att det är motiverat med en europeisk skatt. Den svenska flygskatten – som vi är emot – har inte samma genomslagskraft. Flyget måste bära sina egna klimatkostnader.

Liberalerna vill också på sikt införa euro som valuta i Sverige och fördjupa det ekonomiska samarbetet på fler sätt, som till exempel genom medlemskap i EU:s bankunion.

Ifrågasatt EU
Tron på den europeiska gemenskapen som lösningen på morgondagens problem, är inte att ta miste på hos Said Abdu. Samtidigt har skeptikerna mot det europeiska samarbetet aldrig varit fler eller starkare. För första gången ser det ut som att parlamentets största partigrupper S&D (socialdemokrater) och EPP (moderater och kristdemokrater) riskerar att förlora sin gemensamma majoritet. Det innebär att exempelvis gruppen ALDE (liberaler), där de svenska Liberalerna och Centerpartiet sitter, ser ut att vinna mer inflytande. Men också de mer EU-kritiska partierna och deras grupperingar i parlamentet.

Said Abdus uppfattning att fred, frihet och demokrati är en viktig valfråga, delar han med kandidater från andra partier.

– Tillsammans är vi världens största ekonomi – inte USA, inte Kina, utan EU. Vi kan hjälpas åt med gemensamma utmaningar och tillsammans skapa morgondagens välstånd med tillväxt och hållbarhet, avslutar Said Abdu.

Läs mer om valet den 26 maj på eu-val.eu , val.se och riksdagens EU-information. Du röstar väl?

[skribent medarbetare=”Maria Björk Hummelgren”]

Enligt en rapport från stiftelsen Diversify har 600 personer i Sverige antingen nekats förlängning av sina arbetstillstånd eller sitter fast i beslutsprocessen. Den genomsnittliga väntetiden för en visumansökan är idag 15 månader – en oändligt lång tid för ett företag som behöver rekrytera.

Möjligheten att rekrytera globalt är central för svenska företags konkurrenskraft. Den hotas om det uppfattas som otryggt och osäkert att jobba i Sverige och att framtidsutsikterna plötsligt kan dras undan på grund av ett enkelt misstag. Kompetensutvisningarna har i många fall berott på i sammanhanget bagatellartade misstag.

Ett fall i vår region som tidningen Entreprenör nyligen skrivit om är det om företagaren Morgon Holmström och hans familj.

Trots framgångsrika företag har Morgan Holmström i flera år kämpat för att bevisa för Migrationsverket att han kan försörja sig och sin familj. Till slut fick han rätt i domstol, men frun avvisas i alla fall. Under tiden har de fått en liten dotter och nu är framtiden oviss för den lilla familjen. Morgan menar att företagare särbehandlas i Sverige, på ett negativt sätt.

Läs hela artikeln här, det är en uppvisning i hur stela strukturer kan fälla goda intentioner.

Vårt land skriker efter kompetens. Kompetensbrist är nummer ett, två och tre på listan av svåraste tillväxthindren för näringslivet. Nästan ingen bransch går skonad. Demografi och en arbetsmarknadens referensramar som passar 1970-talet bättre än 2020-talet, har tagit oss hit. Nu verkar systemfelen så många och överlappande att få hittar ut.

Kompetensutvisningarna kan inte ensamt skyllas på Migrationsverket, de följer de lagar och regler de fått uppifrån. Men lagstiftaren, riksdagen, borde snabbt se till att regelverket inte fäller den kompetens vi behöver och att spelreglerna blir förutsägbara framåt.

Sverige är ett litet och ett exportberoende land. Vi har ett betydande beroende av vår omvärld och deltar aktivt i den alltmer globaliserade arbetsmarknaden. Det kommer inte att ändras. Tvärtom, det kommer sannolikt att öka. Att då sätta kompetens vi behöver i kylboxen i ett och ett halvt år (somliga upp till 35 månader!) är inte att ge näringslivet de bästa förutsättningarna. Det är att göra det onödigt krångligt. Skattekakan som den offentliga verksamheten i Sverige lever av kommer i mångt och mycket från näringslivet. Varför såga på den gren som man sitter på?

Johanna Palmér, 
vd Östsvenska Handelskammaren

 

Ett mycket efterlängtat barn ter sig i skimret av den mödosamma väntan, som en skänk från ovan. I dagarna har Sverige äntligen fått en ny regering, 4 månader över tiden. Även fast alla vet att DNA-koden i budgetöverenskommelsen innehåller starka motsättningar – kan dessa arter ens reproducera sig tillsammans? – så hör jag lättnadens kör starkare än olyckskorparna.  Åtminstone i min filterbubbla, åtminstone bland hyfsat pragmatiska människor som förmår att hålla flera saker i huvudet samtidigt.

Men jag läser också att näthatet flödar gentemot vissa karaktärer i denna ovanliga släktkrönika. Människor måste ha en nedärvd dysfunktion, som kan uppdämma ett sådant förakt över en regeringsbildning och budgetöverenskommelse.

Det anses god ton att låta ett nyfött barn vänja sig vid ljuset innan man utsätter henne eller honom för världens granskande blickar. Den nya regeringen är purfärsk, ministrarna annonseras just på löpande band. Tiden får utvisa om detta blir ett progressivt styre utan större inflytande från ytterkanterna, eller ett omöjligt uppdrag från en instabil plattform.

Näringslivet är i sig ingen homogen grupp, partisympatierna varierar precis som i andra samhällssfärer. Men man kan så här tidigt i samarbetet ändå hargoda förhoppningar utifrån de 22 punkter som har med företagande och näringsliv att göra.

Bland annat innehåller samarbetet borttagande av extra beskattning vid generationsväxling och förenklade 3:12-regler. Här finns löften om en välbehövlig modernisering av arbetsrätten och förändring av Arbetsförmedlingens roll. Ett stort fokus läggs också på klimatarbete och att använda skattelagstiftningen för att styra beteendemönster. Fler behöver se sig som planetskötare, färre behöver köra bränsleslukare.

Glädjande nog finns även en skrivning om höghastighetståg och en öppning för lånefinansiering, vilket är den enda rimliga vägen framåt om vi kunna njuta av nyttorna av ett höghastighetståg nu och inte om tre generationer. Ett nytt Infrastrukturdepartement ska bildas, vilket visar att man lägger extra tyngd i vad infrastrukturen betyder för Sveriges utveckling.

Jag tror, men då är jag också optimistiskt lagd, att regeringen kommer hålla tiden ut. Jag vet, och här är jag mer realistiskt lagd, att flera av de viktiga frågorna i överenskommelsen ska manglas igenom utredningar. Sådana kan ta tid. Jag förstår därför att vi, liksom våra vänner till övriga näringslivsaktörer, måste agera som ständig påminnare och nagel i ögat på det politiska styret både nationellt, regionalt och lokalt. Under hela mandatperioden.

Löften måste bli till verklighet, allt annat är att fördröja den omställning som vårt land behöver göra för att möta framtiden. Det är brådskande att återupprätta ett starkt förtroende för det politiska skiktet. Valrörelsen förminskade det offentliga samtalet till en fixering av högerflankens möjlighet till inflytande. Det demokratiska samtalet tar vägen dit det vill, men tänk om man istället lagt mer tid på att måla upp visionen om den svenska framtiden! Berättat hur vi i Sverige kan möta megatrenderna globalisering, digitalisering och urbanisering med bibehållen tillväxt och med möjligheterna till gott och hållbart liv?

3,5 år går fort. Använd tiden klokt så att vi i nästa valrörelse får mer fokus på viktiga framtidsfrågor och mindre rädsla för oliktänkande. Världen förändras rekordsnabbt, låt oss hoppas att denna rekordlångsamma regeringsbildning ändå banar för rekord i antalet uppfyllda vallöften.

 

Johanna Palmér,

Vd Östvenska Handelskammaren