Istället för att öka den ekonomiska omfördelningen mellan kommuner borde politikerna våga öppna för en mer långsiktig och omfattande reform – kommunsammanslagningar.
”Det kallas för solidaritet”, fastslog statsministern vid sitt sommartal i Björneborg i Värmland förra söndagen. Vad Stefan Löfven (S) syftar på är en ökad kostnadsutjämning mellan Sveriges kommuner och landsting. De rikare ska ge mer till de fattigare. Med S förslag skulle den utjämnande summan öka från 9,7 till 11,5 miljarder kronor.
Som väntat välkomnas förslaget från glesbygdskommuner – och sågas av storstadsområdena. Båda sidor har sina poänger. Å ena sidan finns argumentet att alla svenskar har rätt till samma kvalitet i skola, omsorg, socialtjänst och vård. Och visst häpnar man ofta över de skillnader i välfärdstjänster som ryms i vårt lilla land, gällande allt från erbjuden demensvård till blöjor inom förskolan. Å andra sidan blir det bakvänt att kommuner som sköter sin ekonomi, attraherar företag och skapar tillväxt ”straffas” genom att tvingas betala mer till mindre bemedlade grannar.
Det handlar inte bara om storlek, men den har ofta betydelse. Det kommunala utjämningssystemet är inte nog för att radera skillnaderna. Så länge urbaniseringen fortgår kommer tiderna bli ännu tuffare för glesbygdskommunerna. Om vi inte ska tumma på kvaliteten, säger det sig självt hur mycket dyrare välfärdskraven är för en kommun i Vadstenas storlek och skatteunderlag jämfört med en som Linköpings. Samtidigt kan politikerna inte dränera regionernas tillväxtmotorer – det gynnar inte någon!
Att barnen har lite längre väg till skolan, eller att närmaste vårdcentral ligger en timme bort, är nog ett pris glesbygdsbor räknar med och gärna betalar för att kunna bo där de vill. Brist på närhet eller mängder av valmöjligheter, är en sak. Bristande kvalitet, när eleven eller patienten väl är på plats, en annan.
Flera kommuner samarbetar redan om exempelvis gymnasieskola, sophantering och andra tjänster. Gott så! Men det räcker inte. Administrativa gränser kan ha fördelar, annars är de mest till för att överskridas och ibland helt raderas. I Östergötland, med två av landets tio största kommuner, några mycket små kommuner och några mittemellan, finns goda exempel på samarbeten. De borde bli betydligt fler.
Man vinner inga val på att ”lägga ner” kommuner, så det krävs politiskt mod. Samtidigt, bär i minnet att bara för att kommuner slås samman försvinner inte samhället. Jag bor själv på en liten ort som var egen kommun före reformen på 1970-talet. Sedan dess har orten vare sig tappat sin identitet eller invånare. Istället bor här närapå dubbelt så många som för 40 år sedan.
Genom att slå samman kommuner skulle skillnader utjämnas på ett mer hållbart sätt. Det kan vara smärtsamt precis när det sker, men långsiktigt vore det smartare – och mer solidariskt – att spara värdefulla resurser och på vis bevara hela landet levande.
[skribent medarbetare=”Maria Björk Hummelgren”]
