Vi lever i en tid där de stora, omvälvande samhällsproblemen tar mycket tid och kraft. Skottlossningar och gängkriminalitet. Försämrade skolresultat. Dålig matchning på arbetsmarknaden. Med mera.
Dessa är så dominerande i nyhetsflödet att det nästan är skönt att läsa i lokalmedia om något enklare vardagsproblem, som förstås är högst allvarligt och besvärande för de inblandade, men knappast får våra demokratiska grundvalar att svaja. En sophämtning som inte blev av. Ett husdjur som hamnat på villovägar. Ofta får de där händelserna också ett någorlunda lyckligt slut i form av ett konkret hanterande av problemet. Någon gör något.
Och att göra något är viktigt, även gällande de stora problemen. ”Varför gör ingen något?”, frågar sig vän av ordning. Så personer i ledande ställning känner sig tvingade till handling. Problemet är dock att om ansvariga inte är säkra på vad som bör göras, eller inte kan/vill/vågar göra rätt sak, så görs fel sak istället. Ibland fullt medvetet om att åtgärden inte löser problemet.
Ändå går man vidare, för att åtminstone visa vilja – och handlingskraft. Det som då händer är att den påstådda lösningen bara skapar frustration, därför att snart går det upp för människor att det här inte alls var rätt och dessutom har nya problem uppstått.
Laga inte det som är helt, brukar man säga. För då går nya saker sönder, och vi står med två problem istället för ett. Det förtretliga (eller fiffiga, beroende på hur man ser det) är att ansvariga kan komma undan med att försöka lösa det nya problemet, istället för det svåra, ursprungliga. Fokus flyttas, så att säga.
Utgår vi från ovan nämnda samhällsproblem, är fel fokus exempelvis att ställa sig utanför de överskridande samtalen om gängkriminalitet, och istället rikta misstroendeförklaring mot ansvarig minister. Eller att fokusera på sockerförbud eller neka all form av ledighet från skolan, istället för att se över strukturella problem och lärarnas undervisningssituation.
Eller att springa snabbspår i nedläggningen av Arbetsförmedlingen, stället för att ta ett rejält grepp om arbetsmarknaden tillsammans med parterna (och kommunerna, som står med kostnaderna för försörjningsstöd).
Och så är bollen i rullning. Fokus kan riktas mot de nya problemen istället för de tunga, samhällsomvälvande utmaningarna. För vårt demokratiska system är det en utveckling som behöver bemötas och vändas. Helst innan medborgare helt tappar tron på detsamma.
