Krönika
Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef
Min dotter, 3 år, påminner resten av familjen om att hosta i armvecket. En välgärning vi kan tacka förskolan för, där personalen nu är extra noga med rutinerna. Förhoppningsvis kommer den leva kvar i 3-åringens medvetande, såsom tidigt lärda läxor gärna gör. Vilka andra lärdomar vi kommer få med oss ut, på andra sidan corona? Förutom nyttigheter som att hosta i armvecket och tvätta händerna lika länge som det tar att nynna ”Blinka lilla stjärna”?
Just nu är vi mitt uppe i krisen med restriktioner om social distansering, karantän och reseförbehåll. För många inom näringslivet är det förödande. Företagsledningar var snabba med att på eget initiativ införa begränsningar i möteskulturen. Endast fysiska möten, resor och konferenser som är ”business critical” tillåts. Vi kan ju fråga oss, hur många möten vi annars genomför som inte är affärskritiska?
En av de första krisåtgärderna som regeringen införde var borttagandet av karensdagen. För vid minsta tecken på förkylning ska vi stanna hemma och inte riskera att smitta kollegor eller kunder. Men frågan är, hur ofta går vi till jobbet förkylda i vanliga fall?
En del hävdar att tonen på nätet blivit vänligare. Också bortom tangentbordet lär acceptansen och hjälpsamheten ha vuxit. Grannar bistår varandra, vi tar hänsyn till medmänniskors väl och ve. Men, varför är inte det alltid normaltillståndet?
En del spår att trenden med digitala sammankomster är här för att stanna. Kaffe, aw-ölen och till och med middagar intas framför en skärm medan sällskapet finns på annan plats. Billigare blir det och man slipper städa! Många kan arbeta på ungefär som vanligt hemifrån och det går inte bara att prata med utan faktiskt också se nära och kära i ögonen, även om det är via skärmen. Bara fantasin sätter gränser i allt vi kan göra digitalt.
Så vad tar vi då med oss över till andra sidan? Generositeten och grannsämjan, liksom den goda tonen på nätet får gärna följa med i packningen. Seden att gå till jobbet förkyld, kanske till ett möte som inte är nödvändigt, kan däremot gott lämnas kvar (vilket nog förutsätter att karensdagen också gör det).
De digitala alternativen är fantastiska, de hjälper oss att få något slags vardag medan krisen pågår. Väl på andra sidan hoppas jag ändå på en comeback för det fysiska mötet. Utan det personliga med en handskakning och ett leende, blir världen lite fattigare. Så vi lyssnar på myndigheterna och fogar oss därefter, tills faran är förbi och vi åter kan träffas.
