Ostlänken, ny stambana mellan Linköping och Stockholm, har planerats sedan 2001. Nu står vi drygt ett år från att spaden äntligen sätts i backen. Det finns flera skäl till att Ostlänken är nödvändig för vår regions utveckling, det främsta är kapacitet. Enligt Trafikverket får det helt enkelt inte plats fler tåg – samtidigt som antalet passagerare ökar, fler tågoperatörer vill köra och mer gods ska transporteras.

När Ostlänken är klar 2035 kan persontrafik flyttas över dit, vilket ger mer utrymme för gods- och regionaltåg på den gamla banan. Trafiken kan lättare ledas om och järnvägssystemet blir mindre sårbart för störningar. De nya spåren kommer öka den regionala utvecklingen och tillväxten, genom en förstorad arbets- och bostadsmarknad med bättre pendlingsmöjligheter och ett mer hållbart resande. I ett läge där vi kraftigt behöver minska våra koldioxidutsläpp, är en modern och utbyggd järnväg en central del av lösningen.

Ostlänken är den utpekat prioriterade sträckan på regeringens utökade planer för ny stambana genom södra Sverige. Ytterligare beslutade delsträckor är Hässleholm-Lund och Göteborg-Borås. Från och med 1 oktober i år kommer de tre sträckorna ingå i Trafikverkets projekt Nya Stambanor. För Östergötland och Sörmland är Ostlänkens färdigställande det absolut viktigaste. Samtidigt är det av stort värde för såväl vår region som hela södra Sverige att sträckan kopplas på till en sammanhållen ny stambana söderut.

Närheten till huvudstaden är en av vår regions främsta fördelar. Men Sverige är större än så. Vi beklagar att Omstartskommissionens tydliga Stockholmsperspektiv fått så stort genomslag, när hela Sverige har så stor potential om rätt utveckling tillåts. Nya stambanor mellan Sveriges största städer ger en starkare och mer sammanhållen arbetsmarknad, stora miljömässiga fördelar, stärkt konkurrenskraft och sammankoppling till övriga Europa – där man inte vilar på hanen för att investera i ny järnväg.

Dessutom är tajmingen rätt nu. Vi står inför en lågkonjunktur där företagens verksamhet och människors försörjning behöver tryggas, samtidigt som den stabila svenska ekonomin tillåter stora investeringar. Nu är tid att stärka Sveriges infrastruktur genom nya stambanor.

Pia Carlgren, tf vd
Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef
Östsvenska Handelskammaren

Coronapandemin har orsakat en samhällskris vi sällan sett motsvarighet till. De flesta inser allvaret och ser det som självklart att följa utfärdade restriktioner och rekommendationer från myndigheterna. Samtidigt innebär situationen en enorm påfrestning för företagen. 

Nyligen presenterade regeringen vårbudgeten, som helt ägnas åt åtgärder mot krisens effekter. Det är angeläget att beslutsfattare gör det som står i deras makt för att lindra skadorna. Det handlar om samhällsekonomin, viktiga funktioner, människors livsprojekt och försörjning. Vikten av kommande veckors utveckling kan inte nog poängteras för företagens överlevnad.

Mycket av åtgärdspaketen som kommit från regeringshåll är välkommet och nödvändigt. Att staten tar sjuklönekostnaderna, möjligheten till korttidspermitteringar samt uppskov med moms och arbetsgivaravgifter är sådana exempel. Samtidigt tar staten ut hög ränta på uppskoven, så eftersmaken kan bli besk för många företagare. Därtill gröper räddningspaketen hål i statens kassa. Hål som näringslivet på ett eller annat sätt kommer att få betala tillbaka när krisen är över. Redan nu vet vi att krispaketen inte kommer att räcka för att rädda alla, åtminstone inte om räddning är enda syftet. 

Runt om i landet ser vi hur kommuner försöker stötta sitt lokala näringsliv, exempelvis genom att skjuta upp avgifter för viss kommunal service, påskynda handläggning och möjliggöra handel och servering utomhus. Det är värdefulla insatser som också visar att politiker inser näringslivets nyckelfunktion i samhället. 

En uppmaning från näringslivet är att kommuner tidigarelägger planerade investeringar och projekt, så att företag får in beställningar och kan utföra riktiga arbeten, inom mark- och anläggning, bygg, service och tjänster. Kan dessa påskyndas är det av yttersta vikt att det görs! Samma uppmaning vill vi skicka till Rosenbad. Uppskov, reducerade kostnader och bidrag är livbojar som kan utgöra skillnaden mellan flytande och sjunkande verksamheter. Åtminstone för stunden. Men reella uppdrag, beställda tjänster och godkända projekt är verklig luft under förtagens vingar – och ger samtidigt nytta för hela samhället. Om detta nämner finansminister Magdalena Andersson (S) och övriga ansvariga politiker ingenting.

Nu vore till exempel tillfälle att skynda på planerna för nya, moderna stambanor genom Sverige. En enormt viktig investering som motiveras av Sveriges framtida, hållbara tillväxt. Partier som tidigare ställt sig tveksamma till kostnadernas storlek, har idag inga problem med att buda hisnande summor på räddningspaket. En samhällsinvestering av det här slaget vore bättre använda pengar. Även andra stora infrastruktursatsningar såsom upprustning av befintlig järnväg och väg, fiberuppkoppling i hela landet och utbyggnad och förstärkning av svenskt elnät skulle kunna tas tag i.

Istället för att företag lånar sig ur sina skulder, skulle staten kunna låna för välbehövliga investeringar för vårt land. Det skulle hjälpa svenska företag på riktigt och höja Sveriges förmåga att ta sig igenom den pågående krisen och beredskap för framtida utveckling och tillväxt. 

Christian Berger, vd Östsvenska Handelskammaren

Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef Östsvenska Handelskammaren

Helena Zar Vallin, vd Handelskammaren Jönköpings län

Annika Cederfeldt, ansvarig för näringslivspolitisk utveckling Handelskammaren Jönköpings län

Låt oss inte göra om misstagen från finanskrisen. Den senaste tidens dramatiska varselstatistik visar som förväntat stora regionala variationer på hur krisen rullas ut. Från finanskrisen vet vi att mixen av branscher i olika regioner påverkade ekonomin och arbetslösheten olika stort i olika delar av landet.

En del regioner hade 15 procent tapp i förädlingsvärden och har när vi nu går in i en ny stor kris fortfarande inte helt hämtat sig från 2008. Den här gången behöver vi möta krisen bättre och ett viktigt verktyg är utbildning, som behöver komma närmare företag och lokala behov. Vi behöver en lagstiftning som tillåter regionala kompetenförsörjningsinitiativ inom ramen för permittering.

Många europeiska länder med erfarenhet av korttidspermitteringar, däribland Tyskland, har byggt in möjligheten till kompetenshöjande insatser för företagen. Det innebär att de snabbt kan växla upp när omständigheterna tillåter det. Låt oss göra likadant här och utbilda oss ur krisen.

Regeringen presenterade nyligen flera nödvändiga satsningar inom utbildningsområdet. Antalet utbildningsplatser som arbetsmarknaden efterfrågar kan därmed öka och kortare kurser starta upp. Dessa initiativ är goda, men de syftar främst till omställning och yrkesväxling för varslade.

Vi ser en outnyttjad potential i att skapa värde inom arbetskraften som står i viloläge under krisen, för att möjliggöra kompetensutveckling för permitterade medarbetare föreslår vi följande:

Digitalisering, elektrifiering och nya konsumtionsmönster ställer stora krav på omskolning av arbetskraft och det finns goda skäl att tro att detta kommer förstärkas under och efter den nuvarande krisen.

Sverige har 80-talet lokala arbetsmarknader med sin unika mix av besöksnäring, tjänster, industri och offentlig sektor. Behoven är därför väldigt olika beroende på var i Sverige man befinner sig och på arbetskraftens utbildningsnivå.

En tillbakablick till finanskrisen 2008–2009 visar att återhämningstakten skiljde sig åt avsevärt regioner emellan. Medan Stockholm redan något år efter krisens kulmen var tillbaka på samma nivå som innan så tog det för andra delar av Sverige många år att återhämta sig. En anledning var skillnader i utbildningsnivå och utbildningsmöjligheter.

Med våra förslag ges de lokala företagen möjlighet att påverka utbildningsinnehållet, vilket vi vet ger bäst utbildningsmatchning. Möjligheten till kompetenshöjande insatser för permitterade finns i dagsläget inom vissa kollektivavtal men systemet behöver utvecklas och utvidgas till alla delar av näringslivet.

Det stora behovet av omskolning på arbetsmarknaden fanns redan innan Coronakrisen, vilket gör att satsningar på utbildning för samtliga i arbetskraften nu blir än mer angelägna. Detta behövs för att välfärden fortsatt ska kunna fungera och för att och samhällsbalansen inte ska rubbas.

Stephan Müchler vd, Sydsvenska Industri- och Handelskammaren

Johan Trouvé vd, Västsvenska Handelskammaren

Christian Berger vd, Östsvenska Handelskammaren

Helena Zar Vallin vd, Handelskammaren Jönköpings län

Debattartikel
Christian Berger, vd 
Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef 

Coronaviruset och dess effekter har slagit hårt mot vårt samhälle. Alla blir direkt eller indirekt berörda av de konsekvenser som smittan och riskerna med den medfört. Inte minst företagen.  

Sedan utbrottet i Kina har viruset påverkat företagen i vår region, på olika sätt i olika branscher. I början handlade det om försenade och inställda leveranser samt uppskjutna resor. När viruset spred sig till Europa och Sverige införde många företag egna restriktioner för möten och konferenser och bad medarbetare om möjligt att jobba hemifrån. Nu har vi kommit till ett läge där företag tvingas varsla eller till och med säga upp medarbetare, ställa in planerade affärer, minska i produktion eller hålla verksamheten stängd.  

Varje dag som krisen pågår är en förlorad dag för de värst drabbade företagen. Av Handelskammarens medlemsföretag uppger nio av tio att de har påverkats av corona. Sex av tio har märkt av ett minskat kassaflöde. Går det så långt som till konkurs, vilket är en realitet för många företag, innebär det osäkra försörjningar liksom drömmar och livsprojekt som går i kras.  

Handelskammaren stödjer den svenska linjen, att inte ”stänga ner” på samma sätt som regeringar i flera andra länder valt att göra. Sju av tio av våra medlemsföretag anser att svenska myndigheter hanterat krisen bra eller mycket bra. Att inte införa tuffare restriktioner än nödvändigt, utan uppmana allmänhet och företag att ta sitt ansvar och följa de begränsningar som faktiskt utfärdas, har hittills medfört att många verksamheter ändå kan fortgå. Vi välkomnar även de åtgärdspaket som regeringen infört hittills för att stötta näringslivet, samtidigt som vi poängterar att det kan komma att behövas fler. 

Och det finns ljusglimtar. Efter en första, något chockartad period började företagen ställa om till den nya verkligheten. Vi ser nu exempel på företag som rycker in och hjälper andra, och som anpassar sin verksamhet till rådande situation och kunders behov. Nya situationer föder inte bara problem, utan också möjligheter. Företagare uppger att de försöker använda eventuell extratid till att börja planera för tiden efter corona. I kristider är det förståeligt att här och nu får råda. Samtidigt är det viktigt att kunna fokusera också på det som komma skall. Det är en viktig lärdom för företag, men också för beslutsfattare för att kunna avgöra vilka insatser som behövs nu, men också i framtiden.  

Hur påverkas vår region på sikt av dagens kris? Vilka lärdomar ska vi dra, och har vi fördelar som vi kan ta tillvara i morgondagens konkurrens? Vilka företag har en samhällskritisk verksamhet eller produktion? Det är frågor vi vill skicka med lokala och regionala beslutsfattare, tillsammans med uppmaningen att fortsätta dialogen med företagen även efter att krisen klingat av. För det kommer en tid efter corona, då ett friskt och starkt näringsliv behöver bästa möjliga förutsättningar för att fortsatt axla sin samhällsbärande roll. 

Återigen står Greta Thunberg i Stockholm och leder Skolstrejk för klimatet. ”Det finns ingen insikt i allvaret över huvud taget någonstans verkar det som”, säger hon. Det är hennes roll att elda på makthavarna, och det gör hon bra. Samtidigt finns faktiskt, glädjande nog, tecken på att insikten sprids.

Bara ett par veckor tidigare besökte nämnda klimataktivist toppmötet World Economic Forum i Davos, där världens mäktigaste företagsledare och politiker träffas. Och nog kunde en del förändringar i förhållningssätt skönjas. I den årliga enkät som görs bland deltagarna inför konferensen framkom att företagens fem främsta hotbilder har klimatet som röd tråd; 1. Extremväder; 2. Misslyckade åtgärder för klimatet; 3. Mänskligt orsakade miljökatastrofer; 4. Förlust av biologisk mångfald och kollaps av ekosystem, samt; 5. Stora naturkatastrofer.

World Economic Forums ordförande och medgrundare Klaus Schwab talade om en nödsituation för världen och att möjligheterna för att agera krymper allt eftersom tiden tillåts gå. ”Vi vill inte se ett ekonomiskt och politiskt sönderfall och kan inte låta nästa generation ärva en jord som är omöjlig att leva på”, sa han (SvD 24/1). Orden hade lika gärna kunnat vara Greta Thunbergs.

Medvetenhet är nödvändigt, handlingskraft är nästa steg. Klimat- och hållbarhetsfrågorna har letat sig in i företagens innersta och det är inte längre en fråga om om, utan hur, de kan bidra. Under Davoskonferensen uppmanades företagen införa netto noll-utsläpp till 2050, samt att alla investerare ska ”ta tempen” på sina portföljer – hur påverkar innehållet uppvärmningen?

Också inom svensk företagsamhet bubblar det av klimatidéer. Nyhetssajten fPlus har listat ”Sveriges 26 coolaste klimatprojekt” och i topp återfinns SSAB:s satsning på Hybrit, fossilfri stålframställning. Andra initiativ på listan är biodiesel, grön betong, smart matåtervinning och en uppfinning som minskar tunga transporters luftmotstånd och därigenom deras bränsleförbrukning – flera av idéerna från vår region.

Vi märker förändringen. Vi upplever den ändrade inställningen hos företagen som ser sitt bidrag till omställningen som en ren överlevnadsstrategi – både för sin verksamhet och för planeten. Vi applåderar Greta Thunbergs och hennes följares oförtröttliga engagemang för att väcka fler till medvetande. Samtidigt hör vi polletterna ramla ner. Vi fortsätter arbeta för att fler ska upptäcka kraften i att sätta klimatfrågan högst på agendan.

Anna Axelsson, hållbarhetsansvarig Östsvenska Handelskammaren

Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef Östsvenska Handelskammaren

Idag bjuder regeringen till samtal för snabbjärnväg mellan Stockholm och Göteborg/Malmö. För näringslivet i hela Götaland är det av yttersta vikt att ny järnväg byggs.

– Vi fyra handelskammare utgår därför från att samtliga inbjudna partier tackar ja till samtalen, säger Västsvenska handelskammarens vd Johan Trouvé. 

 – Nu står vi upp tillsammans, alla handelskammare i Götaland, och säger att vi verkligen behöver ny järnväg. Det har redan dragit ut på tiden nu är det dags att sätta fart för utvecklingen av Götaland, för pendlingen och för godset, säger Johan Trouvé.

Även Jönköpings handelskammare framhåller vikten av att parterna träffas:

 – För företagen i Jönköping är ny järnväg till våra tre storstäder en total game changer, idag finns det inte ens järnväg till Göteborg från Jönköping, säger Jönköpings handelskammares vd Helena Zar Wallin.

Överbelastade järnvägar

–Trafikverket och Sveriges främsta järnvägsexperter på KTH har länge sagt att Götaland behöver ny spårkapacitet, vi har under lång tid sagt att nya stambanor måste finansieras utanför ordinarie plan, nu finns äntligen chansen så missa inte den, uppmanar Sydsvenska handelskammarens vVd, Per Tryding.

För Östsvenska handelskammaren är ökad järnvägskapacitet av stor betydelse.

 – Ny järnväg som binder ihop vår region och Stockholm med södra Sverige och i förlängningen Europa, innebär fantastiskt förbättrade möjligheter för jobb och tillväxt, säger Östsvenska handelskammarens vd Christian Berger.

Handelskamrarna i södra Sverige hoppas och tror att samtliga inbjudna partier inser allvaret och deltar i överläggningen i denna så viktiga fråga för Sveriges framtida tillväxt och utveckling.

Sommaren 2017 meddelade ledningen för Northvolt att den nya planerade batterifabriken inte skulle placeras i Norrköping. Den östgötska kommunen hade varit en av en handfull tänkbara platser i Sverige och Finland som batteriföretaget övervägt som placeringsort. En etablering som beräknas ge upp till 3 000 nya arbetstillfällen. Till sist var det Skellefteå i Västerbottens län som drog det längsta strået.

Flera orsaker avgjorde Northvolts val av Skellefteå. Bland annat ska närhet till råvaran litium till batterierna vara en. En annan ska vara tillgången till energi. Northvolts produktion är helt beroende av en säker och pålitlig elförsörjning. Även om inte alla verksamheter är riktigt lika stora energislukare som Northvolt, så är tillgången till en jämn eltillförsel avgörande för många industrier.

I Skåne har exemplen med brödtillverkaren Pågen och ventilationsföretaget Lindab, som båda fått nej på planerade expansioner på grund av ökade elbehov, gjort att många höjt på ögonbrynet gällande svensk eltillförsel. ”Jag hade aldrig väntat mig att få ett sådant besked i ett välutvecklat land. Strömbrist är något man hör talas om i u-länder”, sa Pågens vd Anders Carlsson Jerndal (SvD 3/6).

Är de självklara två hålen i väggen plötsligt inte längre något vi kan ta för givet? Att frågan ställer till det, märks i den politiska debatten. Minns statsminister Stefan Löfvens (S) och moderatledaren Ulf Kristerssons ordväxling i Agendas partiledarutfrågning där Kristersson menade att Sverige står inför en elbrist, och Löfven svarade att det var nonsens eftersom Sverige har överskott på el.

Båda hade på sätt och vis rätt. Det är inte produktionen av el som främst brister, utan överföringen av densamma. Enklare blir det i en jämförelse med järnväg. Bristen på pålitliga tågförbindelser och jämna avgångar beror inte på att Sverige har för få tågvagnar, utan för att spåren är överbelastade. Det behövs ny infrastruktur som kan avlasta den befintliga – både gällande tåg- och eltrafik.

Helt klart är att frågan om svensk elförsörjning är komplex – och otroligt viktig. Befintliga och framtida företagsetableringar måste fortsätta se Sverige som ett tillförlitligt land att bedriva verksamhet i, inte minst när det gäller tillgången på energi.

Östsvenska Handelskammaren frågade sina medlemmar om deras syn på saken, och vilka åtgärder de tror behövs. Svaren kommer att redovisas i en kommande rapport och tas upp vid ett kunskapshöjande seminarium den 2 december på Kammarforum i Norrköping. Då kommer Eon och Tekniska verken att ge en regional bild av läget – hur ser det ut här? Ett par av regionens största företag beskriver sina respektive situationer och framtida behov. Dessutom möter politiker från Region Östergötland och riksdagsbänken upp.

Mer information och anmälan finns här.

REPLIK DN DEBATT 7/11. Den handbroms som de sex professorerna uppmanar KD:s riksting att dra i, drog politikerna i redan på 60-talet. Därefter har inga stora kapacitetstillförande järnvägsinvesteringar gjorts, skriver vd:arna för Östsvenska, Sydsvenska, Västsvenska och Jönköpings handelskammare.

I helgen håller Kristdemokraterna riksting i Umeå. Så långt är vi överens med de professorer som på DN Debatt framför sina redan kända invändningar mot den planerade höghastighetsjärnvägen. Att investeringen är samhällsekonomiskt olönsam enligt Trafikverkets beräkningar stämmer.

Samma beräkningsmodell visar för övrigt att den pågående utbyggnaden av Stockholms tunnelbana och en eventuell upprustning av de befintliga stambanorna är ännu mer olönsamma per investerad krona. Listan över samhällsekonomiskt olönsamma järnvägsprojekt som aldrig borde genomföras, om Trafikverkets beräkningar snarare än folkvalda politiker får bestämma sträcker sig över hela landet från Lund till Norrbotniabanan.

Det är därför inte förvånande att den modell som ligger till grund för beräkningarna ifrågasätts. Den mest relevanta kritiken kommer från järnvägsgruppen på KTH som i en rapport från september i år bland annat visade hur Trafikverkets modell underskattar höghastighetsjärnvägens resandeökning och inte alls räknar med gränsöverskridande resor. Det senare får till följd att restidsvinsten för en person som tar höghastighetståget till Köpenhamn eller Hamburg värderas till 0 kronor. Om Trafikverket i stället tillämpade samma beräkningsmodell för stora infrastrukturprojekt som i Frankrike så hade höghastighetsjärnvägen bedömts som samhällsekonomiskt lönsam.

Vad gäller kostnaden för höghastighetsjärnväg förvånar det oss att professorerna hänvisar till en rapport från Stockholms Handelskammare där de utan underlag påstår att kostnaden kan bli 400 miljarder kronor. Det finns enligt Trafikverket just nu ingenting som tyder på att kostnaden kommer att skena iväg. Det är också lätt att glömma att det finns stora projekt som kommer in under budget, men de får sällan så mycket uppmärksamhet.

Vi delar uppfattningen att det behövs storstadsnära spårsatsningar, sträckan Göteborg – Borås är en sådan, men att säga nej till höghastighetsjärnväg för att inga nya spår just nu planeras från Järna till Stockholm är märkligt. Vore det inte bättre att arbeta för att ytterligare spår byggs från Järna till Stockholm så att kapaciteten finns den dag den behövs?

Huvudstaden och dess myndigheter, riksdag, regering, nationella kulturinstitutioner med mera måste vara tillgänglig för övriga Sverige och med höghastighetsjärnväg förbättras den tillgängligheten för Götalands invånare markant. Samtidigt som huvudstaden är mål- eller startpunkt för många resor måste det påpekas att höghastighetsjärnvägen även möjliggör regional pendling i Götaland när städer som Göteborg – Borås – Jönköping – Linköping knyts ihop. Järnvägens kritiker, däribland de sex professorerna som talar om skattesubventionerade långväga resor i hög hastighet, förefaller blunda för att 75 procent av resenärerna beräknas kliva på och/eller av vid någon av de mellanliggande stationerna.

Den handbroms som de sex professorerna uppmanar KD:s riksting att dra i, drog politikerna i redan på 60-talet. Därefter har inga stora kapacitetstillförande järnvägsinvesteringar gjorts. Nu är det dags att släppa handbromsen och investera i en effektiv och klimatvänlig infrastruktur i hela landet.

Christan Berger, vd Östsvenska Handelskammaren

Stefan Mûchler, vd Sydsvenska Handelskammaren

Johan Trouvé, vd Västsvenska handelskammaren

Helena Zar Vallin, vd Jönköpings handelskammare

Att ungdomsförbunden engagerar sig i frågan om fortsatt utbyggd höghastighetsjärnväg är viktigt – det är deras framtid det handlar om.

Det ska ha varit James Carville, strateg under Bill Clinton, som myntade frasen ”It’s the economy, stupid” (“det är ekonomin, dummer”), som nummer två av tre viktiga budskap i den blivande presidentens valkampanj 1992. Sedan dess har det bevingade budskapet använts i oräkneliga sammanhang. Det kommer lika väl till pass nu, när vi står på randen till 2020-talet, och diskuterar höghastighetsjärnväg genom Sverige. Det handlar om ekonomin, ja, om faktiskt svensk framtida tillväxt.

Ostlänken är redan beslutad om och påbörjad. Liksom sträckorna Göteborg-Borås och Hässleholm-Malmö. Sträckor som i dag går på maxkapacitet. De nya spåren kommer att tillföra stora värden gällande arbetsmarknad, regional utveckling och hållbara resor. Det är Handelskammaren överens med Trafikverket, regeringen – och oppositionen – om. Det är således inte de sträckornas dragning dagens debatt handlar om, utan möjligheten att binda samman dessa till en enhetlig höghastighetsbana genom södra Sverige.

En sammanlänkad höghastighetsbana kommer att ge stora vinningar till svensk tillväxt för lång tid framöver. Därför välkomnar vi att dagens politiska ungdomsförbund engagerar sig för höghastighetsbanan. Det är viktigt, då det framför allt är följande generationer som kommer ha störst nytta och fördelar av höghastighetstågens framfart. Nej-sägarna i dag verkar inte kunna se det, eller åtminstone inte bry sig tillräckligt om det.

Men handlar inte dagens politik om att skapa bättre förutsättningar också för morgondagens människor och samhälle? Är det inte vad hela klimatfrågan går ut på, till exempel? Kalla det visionärt, men Handelskammaren vill säkra tillväxtchanserna även för kommande generationers företagare och jobbskapare i vår region – och hela Sverige. Vi är övertygade om att långsiktiga tillväxtfaktorer i levande regioner är bästa sättet att säkra morgondagens framgångar.

”Ekonomin, dummer” var som sagt nummer två på listan över viktiga budskap i Clintons valkampanj. Vad var då nummer ett? Jo, ”Change vs. more of the same” (”Förändring kontra mer av samma”). Också det går att applicera på dagens svenska debatt om höghastighetståg. Vill vi ha förändring eller vill vi ha mer av samma sak? Det vill säga, vill vi ha en ny modern järnväg genom Sverige eller vill vi ha mer av samma puts på redan i dag överbelastade spår som gör att tågen inte är tillförlitliga eller tidseffektiva nog att konkurrera med bil och flyg ens för inrikes resor?

Vill vi ha en vidgad arbetsmarknad som gör det lika möjligt för en Jönköpingsbo som för en Linköpingsbo att jobba i Stockholm, eller Malmö? Vill vi utöka chansen för människor att bo där de vill eftersom svensk infrastruktur gör det möjligt? Vill vi ha modern utveckling för svenska städer – och landsbygd – som binds ihop på ett miljömässigt oslagbart sätt?

Eller vill vi ha mer av samma?

Christian Berger, vd
Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef

Östsvenska Handelskammaren

Det här är en replik på Andreas  Hatzigeorgiou och debattartikeln “Högkostnadståg löser inte bostadsproblemen” publicerad 25 augusti.

Istället för nya stambanor säger sig Stockholms Handelskammare vilja prioritera regional pendling. Sanningen är att nya stambanor är nödvändigt för den regionala pendlingen i Götaland. Det behövs nya spår då de gamla stambanorna slagit i kapacitetstaket och knappt klarar de regional-, fjärr- och godståg som ska samsas där i dag. Dessutom skulle nya stambanor länka ihop städer som idag saknar spårförbindelse mellan sig, såsom Borås, Jönköping och Linköping. Tre växande kommuner som tillsammans har mer än 400 000 invånare.

De nya stambanorna är dessutom mycket mer än resor mellan Sveriges största städer. Ungefär 25 procent av resenärerna på de nya stambanorna beräknas resa mellan ändpunkterna. 75 procent kommer således kliva på eller av i någon av de mellanliggande städerna. Kort sagt, pendla inom regionen. När restiden till nästa stad längs järnvägen blir 25 minuter knyts Göteborg, Borås, Jönköping, Linköping och Norrköping ihop, precis som städerna i Mälardalen. Regionen blir mer attraktiv och bostadsbyggandet ökar.

Förenar södra Sverige 

På sikt innebär förbättrade pendlingsmöjligheterna att södra Sverige blir en gemensam arbetsmarknad med högre tillväxt och lägre arbetslöshet som följd. När Stockholms Handelskammare säger att regional pendling ska prioriteras, så tycks det nästan som om de menar att regional pendling inom Mälardalen ska prioriteras eftersom de samtidigt säger att de är mot lösningarna som krävs för pendling i Götaland.

Nya stambanor innebär att restiden mellan Göteborg och Stockholm kortas med mer än en timme och med närmare två timmar mellan Stockholm och Malmö.  Fler resenärer kommer då att välja tåget för inrikes resor. Störst blir tidsvinsten mellan Göteborg och Linköping, från dagens 3,5 timmar till drygt en timme. Inte mycket till tidsvinst hävdar Stockholms Handelskammare och föreslår bland annat en lokal trafiklösning mellan Nacka och Lidingö för runt 20 miljarder vars tidsbesparing i bästa fall kan räknas i minuter.

Stockholms Handelskammare har naturligtvis ingen skyldighet att ta hänsyn till något annat än vad som kortsiktigt gynnar Stockholm. Politiker på riksplanet har dock en sådan skyldighet och måste säkerställa att huvudstaden är tillgänglig även för de som bor i Götaland.

Sverige är centraliserat

Sverige är ett starkt centraliserat land där riksdag, regering, nästan samtliga myndigheter och statliga institutioner förläggs till Stockholm, och är en helt central del i Stockholmsregionens tillväxt. Men dessa institutioner behöver vara tillgängliga också för medborgare och företag i Götaland. Nya snabba stambanor möjliggör detta samtidigt som det skapar effektiv regional pendling i Sveriges mest tätbefolkade regioner.

Bostadsbristen i Stockholm är ett problem som hotar tillväxten i regionen. Men även Göteborg och Malmö har samma problem och vi delar frustrationen. Utan nationella satsningar finns risk att vi skapar en tillväxthämmande barriär mellan städerna i södra Sverige och huvudstaden. En huvudstad som bygger sin styrka på att hålla tillbaka andra delar av landet är en svag huvudstad.

 

Stephan Müchler, vd Sydsvenska Handelskammaren

Johanna Palmér, vd Östsvenska Handelskammaren

Johan Trouvé, vd Västsvenska Handelskammaren

Helena Zar Vallin, Handelskammaren Jönköpings län