För några år sedan skedde ett trendbrott i Stockholms befolkning. Från 2017 och framåt har fler flyttat från än till huvudstaden. Under tre års tid låg befolkningsnettot runt 2 500 personer. Förra året var det dock hela 6 777 personer fler som drog upp än som slog ner sina bopålar i Stockholmsmyllan. Pandemin och kraven på social distansering tros spela en viktig roll till att siffrorna ökat så pass mycket under 2020, rapporterar SVT. Men förändringen skedde och har alltså hållit i sig betydligt längre tid än covid-19 härjat i vårt land.

Vilka är det då som rör på sig? Jo, främst barnfamiljerna – vuxna över 30 år och barn. Enligt SCB väljer ungefär hälften av dem som lämnar Stockholm att flytta ”hem”, det vill säga till sina föräldrars födelselän och tillbaka till sitt sociala nätverk. Det andra mönstret är att lämna innerstaden för en kranskommun norr- eller söderut. Forskare tror och tittar nu närmare på om orsaken är det så kallade livspusslet, som bedöms vara klurigare att få ihop i storstaden än den mindre staden. Barnen är små och går i förskola eller skola, det är aktiviteter och lämna/hämta. Dessutom kan det vara skönt att kunna ta sig till och från sitt eget arbete inom rimlig tid.

Här har vi i vår region en fantastisk möjlighet att locka till oss dessa barnfamiljer! Det är eftertraktad, köpstark (de har just lämnat ett boende i Stockholm!) och målinriktad kompetensförsörjning som är i rörelse. East Sweden borde vara ett perfekt alternativ för familjer som visserligen gillar städernas utbud, men nu söker något lugnare och naturnära. Få regioner kan mäta sig med vårt erbjudande. Med en bred arbetsmarknad inom de flesta branscher och attraktiva spetsområden, stora industrier och myndigheter, liksom framåtlutade gröna näringar, tech och startup-bolag finns här något för de flesta.

Här finns otroliga natur- och kulturupplevelser runt knuten. Jag lyssnade nyligen på Storbritanniens ambassadör, som mestadels pratade om ländernas samarbete post brexit. Men hon fick även frågan om hur hon upplevde Sverige och vad hon uppskattade med att bo här. Eftersom hon och hennes familj är väldigt ”outdoors”, som hon beskrev det, var naturen och närheten till idrotts- och friluftsaktiviteter det snabba svaret. Och här, medgav hon om än diplomatiskt, har nog Sverige lite att jobba med gällande marknadsföring.

Precis. Det är så lätt att bli hemmablind och inte inse de otroliga möjligheterna som finns här. Men här finns det mesta, skulle man nu sakna något så finns Stockholm kvar – en dryg timme bort. Det här måste vi tillsammans bli bättre på att berätta, visa upp och skapa buzz kring. Det börjar med dig och mig – som ambassadörer för vårt fantastiska East Sweden.

Nyligen såg jag och min familj filmen ”Christmas Chronicles”, med Kurt Russell i rollen som jultomten. När två olycksaliga barn kraschar släden, tvingas tomten ägna halva julaftonsnatten åt helt andra saker än att dela ut klappar. Vid ett tillfälle hamnar han i finkan för bland annat bilstöld, och upptäcker där att den viktiga julstämningen är nere på farligt låga nivåer. Vad spelar då det för roll? Jo, menar tomtefar, om stämningen sjunker för lågt och människor tappar tron, kan de hemskaste saker inträffa. Och mycket riktigt, snart börjar cellerna fyllas av desperata människor som tappat tron på både tomten och sig själva.

Coronapandemin påverkar många delar av samhället, och förändrat beteende går att skönja på flera olika områden. Den mest uppenbara omdaningen är förstås kopplad till digitaliseringen. Det sägs att inte ens den mest inflytelserika IT-magnat hade kunnat komma i närheten av att driva på framstegen i samma takt som covid-19 lyckats med. Många är vi som insett att det mesta vi förut gjorde genom fysiska möten – föreläsningar, seminarier, ja, till och med middagar – faktiskt går rätt bra att genomföra digitalt.

Utvecklingen syns även på bostadsmarknaden. Istället för mindre lägenheter, som trendat under en tid, vill fler nu ha större lägenheter med åtminstone ett extra halvrum innanför ett kök eller sovrum, för att ”kunna stänga om sig och jobba” (Dagens Industri, 9/12).

Vi ses fysiskt allt mer sällan. Därtill har något förändrats när vi väl träffas. Många verkar tro, jag har träffat flera som hoppas, att kramarnas och kindpussarnas era är förbi. Och kommer det fortsatt vara kutym att handhälsa på främlingar i ett nytt sammanhang? Post corona kommer vi ha en helt annan inställning till beröring: är den verkligen nödvändig?

I takt med att resor, fysisk kontakt och umgänge minskat har pandemin samtidigt påmint oss om vilket värde andra människor har för vårt välmående. En ökad psykisk ohälsa 2020, orsakad av ensamhet, skvallrar om det. Digitalisering i all ära är fantastisk, men vi är alltjämt sociala varelser och behöver mänskligt utbyte. Vi behöver det för vår hälsa, men också för världens välbefinnande. 

Det är viktigt att vi inte tappar det mänskliga, bara för att vi just nu inte kan ses som vanligt. Utan social samvaro, värme och julstämning följer oroligheter och till och med krig, i alla fall om man ska tro ovan nämnda jultomte.

Och är det någon gång man ska tro på tomten, så är det väl i år?

Maria Björk Hummelgren
Näringspolitisk chef Östsvenska Handelskammaren

För många kan nog slutet på 2020 kännas som en lättnad. På flera sätt har det varit ett riktigt skitår, för att låna en tidigare arbetsmarknadsministers lite burdusa ordval. Pandemin som svept över världen har drabbat oss alla på något sätt. Vissa brutalt hårt, andra lite mindre. I förhållande till sjukdom, förlorade kära och ensamhet väger förstås restriktioner, inställda planer och social distansering lätt. Likväl är de påfrestande i längden. 

Nu hägrar högtider och även om de inte blir som vanligt i år, kan de förhoppningsvis skänka lite glädje, (digital) samvaro och välbehövlig vila. Tid för reflektion, återhämtning och planering inför framtiden, är annat som kan höra årets bokslut till. Viktigt, kanske nu mer än annars, är förmågan att kunna se framåt, ta vara på ljuspunkterna här och nu, och lita på att de kommer bli fler framöver. 

Tänd ett ljus och låt det brinna

Låt aldrig hoppet försvinna

Det är mörkt nu

Men det blir ljusare igen

Till Triads välkända text och toner vill Handelskammaren tillönska våra medlemmar en så god jul som bara är möjlig i år. Covid-19 har slagit hårt mot många företag – restauranger, konferens- och eventarrangörer, kaféer, butiker, ja, alla som livnär sig på någon form av mänskliga möten har drabbats. Men också andra verksamheter i produktion, logistik, utbildning, bygg och entreprenad har fått se nedgångar. För andra har det gått bättre, en del har till och med lyckats dra ekonomiska fördelar av pandemins effekter. 

Det är näringslivet som får samhällshjulen att snurra. Att vara företagare är att lära, leda och vara i ständig förändringsprocess. Vi på Handelskammaren finns till för er, våra medlemmars, skull. Vi ska fortsätta göra vårt yttersta för att stötta er, driva och föra upp era frågor på dagordningen gentemot myndigheter och beslutsfattare. Vi ses – på ett eller annat sätt. 

God jul och gott nytt år

Lova var rädd om dig själv

En hälsning du får

HÄR kan du se medarbetarnas digitala julhälsning på Facebook!

GOD JUL!

Våren 2019. Norrköpings stora konferensanläggning Louis De Geer Konsert & Kongress myllrar av människor från hela landet.
Det är arrangemanget Business Arena som pågår och precis ett år innan covid-19 ska slå till mot Sverige.

Lyckligt ovetandes trängs samhällsbyggare och företagare med politiker och tjänstemän i lokalerna vackert belägna vid Motala ström.

Vid öppningsceremonin bjuds kommunstyrelsens ordförande Lars Stjernkvist (S) upp på scenen. Han vill prata om regionens styrkor och den stadsomvandling som pågår längs stråket där Ostlänken ska byggas. Istället får han frågan om hur det står till med konkurrensen mellan Norrköping och grannstaden Linköping. Då suckar kommunalrådet och säger:

– Vi börjar bli rätt trötta på frågan.

Och visst känner många igen sig. Det börjar bli ”old news” att städerna inte skulle dra jämnt. Samtidigt finns tecken på att samarbetet mellan kommunerna behöver stärkas och bli bättre.

När Östsvenska Handelskammaren nyligen genomförde en undersökning bland våra cirka 900 medlemmar, uppgav flera att just samarbete mellan Norrköping och Linköping var något som saknades i regionen. Flera företagsrepresentanter svarade till och med att olikheterna mellan städerna upplevdes som ett hinder för att driva företag i regionen.

Dra nytta av varandra

Vad är det då problemet? Kulturskillnader, säger vissa, till viss del rivalitet men också ett ointresse för vad som sker i grannstaden. Här finns förbättringspotential, städerna behöver finna fler gemensamma kontaktytor och kanske sätt att bemöta företag och förfrågningar på.

En företagsetablering i grannstaden är naturligtvis positivt för kommunerna intill. Här kan storkommunerna lära en del från de mindre.

Klart att söderköping, Mjölby och Åtvidaberg ser tillväxt och nya arbetstillfällen i Norrköping och Linköping som positiva – det ger ju dem luft under vingarna i form av regional attraktionskraft och möjligheter till skatteintäkter.

Tankegångarna är knappast nya. För en tid sedan uttryckte ett annat kommunalråd, den här gången från Linköping, självkritik och sade att Linköping hade kunnat vara mer stöttande när Norrköping var på tapeten för etableringen av batterifabriken Northvolt – den som till slut hamnade i Skellefteå.

På samma vis kunde Norrköping gjort mer av att Svt:s största produktion Melodifestivalen förra året landade i Linköping. Samarbete över kommungränserna och ett starkt regionalt fokus kan nog inte bli viktigare än det är just nu. Det är inte med varandra vi grannar ska konkurrera, vi behöver kompetensen, etableringarna och besökarna hit till regionen. Konkurrens finns det gott om i resten av Sverige och internationellt. Därtill behöver städerna betrakta varandras olikheter som styrkor och använda varandra som komplement. Eller som ovan nämnda kommunalråd beskrev förhållandet:

– Norrköping är som Plura medan Linköping är mer Louise Hoffsten.

Och vem älskar inte båda?

Linköping är akademin, universitetssjukhuset, residensstaden med domkyrka och länsstyrelse. Tech-bolagen, flygstaden och en av Sveriges mest ambitiösa Science Parks. Staden är stark inom konferens och kongress, gröna näringar och idrott – på damsidan håller fotbollen nationell elitnivå, på herrsidan är hockeylaget stoltheten.

Norrköping står för kulturen och kulinariska upplevelser, myndighetsstaden med flera statliga verk. Visualiseringscenter med utrustning och forskning i världsklass och en av Sveriges vackraste innerstäder. Nordens enda UNESCO Music City, logistikcentrum och även idrott, starkt förknippad med guldlagen IFK Norrköping och Dolphins.
Och mycket mer.

Starka tillsammans

Gemensamt har städerna sina starka varumärken och historiska förankring. Närheten till varandra och Stockholm är en av regionens absolut främsta styrkor. Samarbetet kring århundradets tillväxtchans Ostlänken är lika fruktbart som nödvändigt för nationell prioritet. Ensam är inte stark.

Uppslutningen och samsynen över såväl kommun- som partigränser gällande Ostlänkens betydelse, är ett utmärkt exempel på vilken styrka som finns när städerna går samman. I en debattartikel skrev Lars Stjernkvist tillsammans med Niklas Borg (M), kommunstyrelsens ordförande i Linköping, och Carl-Fredrik Graf, landshövding i Östergötland, att ”vi vill markera vår starka ambition att fortsätta arbeta i den andan och framhålla att utbyggnaden av Ostlänken har positiv inverkan på utvecklingen i hela vår region. Det är en angelägenhet både för länet och hela landet”. Ljuv musik för vän av prestigelösa och gränsöverskridande samarbeten! Dessa kan både generera nya och spara på befintliga resurser.

Men nästan lika viktigt som att samverkan utförs och fungerar, är att kommunerna berättar om det. Här förtjänar Handelskammarens förra vd Johanna Palmér att citeras:

– Norrköping och Linköping måste strössla med offentliga kärleksförklaringar!

Symbolvärdet bör varken föraktas eller förringas. Om inte de politiska företrädarna går i bräschen – vem ska då göra det? Företagen kanske? Handelskammaren gjorde en gång misstaget att vid ett enkätutskick till våra medlemmar bara tillåta ett svarsalternativ på frågan om vilken kommun företaget var verksamt i. Genast har vi då fått bakläxa av medlemmarna – många av dem verkar ju i flera kommuner, och flera regioner. Administrativa gränser är till för att överbryggas.

300 000 invånare

Varje dag pendlar tusentals människor de drygt fyra milen mellan Norrköping och Linköping. Städerna ligger inte mer än ett maratonlopp ifrån varandra. I flertalet regioner i Sverige är det inget snack om saken: Stockholm. Göteborg. Malmö. Örebro. Västerås. Umeå. Etcetera. Alla är de draglok i sina regioner. Östergötland har belönats med två och naturligtvis borde det inte ses som ett hinder utan att hjulen snurrar dubbelt – eller tre gånger – så fort här! Den regionala attraktiviteten ökar när kommunerna visar sin gemensamma styrka. Tillsammans har Linköping och Norrköping över 300 000 invånare.

Samarbetet är starkt, men kan bli ännu bättre. Inom områden som integration, arbetsmarknad, utbildning, besöksnäring och etablering finns stor potential. Näringslivets fokus är att få talanger och kapital till regionen, snarare än till en kommun. De positiva effekterna spiller över grannarna. Genom att samordna arbetet kring nämnda områden, kan resultaten stärkas. Och genom att sprida de goda exemplen som finns och görs, kan bilden av två städer bli framgångssagan om en stark region. När ett plus ett blir tre, och den tröttsamma frågan om konkurrens är ett minne blott.

Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef Östsvenska Handelskammaren

Han hade lyckats lägga motståndarna inom sitt (för tillfället valda) parti bakom sig i primärvalet och nu återstod bara målet att slå Demokraternas kandidat Hillary Clinton och till slut knipa presidentposten. Emellertid visste ingen, inte heller de republikaner som vi träffade, vad fastighetsmagnaten ville med sin politik. Oneliners, hutlösa attacker och rena lögner byggde hans kampanj.

Nu vet vi att de genomsyrade hela hans presidentskap. En kväll, nerbäddad i en stor hotellsäng i den amerikanska huvudstaden, skrev jag i en krönika: ”Skämtet, som många tog det för från början, har gått för långt. Ingen skrattar längre”. Ett halvår senare valdes Trump till USA:s president. Och världen skälvde.

Inte heller nu, när Trumperan vid makten börjar lida mot sitt slut, skrattar någon. Priset blev högt för världens största demokrati som marknadsför sig som landet där drömmar besannas – bara du är villig att jobba för det. Trump har en helt annan dröm, den om att göra Amerika storartat igen. Men inte på det sätt som vi i Sverige eller övriga världen ser USA:s storhet, som utrikespolitisk maktfaktor och världsordningens överordnade. Tvärtom lämnades, eller hotade Trump med att lämna, globala överenskommelser och avtal. Om inte dessa svarade upp till hans idé om det bästa för amerikanska intressen, stämplades de som en ”bad deal”. Och världen skälvde.

Klimatförändringar, handelns betydelse för ekonomiskt välstånd och utveckling, ja, till och med covid-19, har presidenten viftat bort som fake news, forskarfantasier eller bagateller. Hans förryckta hantering av globala utmaningar och kriser har sprängt alla gränser för anständighet och förankring i fakta. Nu, i sina sista dagar som president, lyser desperationen igenom. Kanske på grund av de ekonomiska klammeri han försatt sig i, knappast på grund av politiska ambitioner om en bättre värld – mer än den som kretsar kring honom själv.

Förhoppningarna till efterträdaren Joe Biden är förmodligen övermäktiga för den 78-årige senatorn från Delaware. Men bara genom att bekänna pandemins grepp om USA och världen, återinträda i Parisavtalet samt återupprätta samtal om frihandel bland annat med EU, kan Biden börja återuppbyggnaden av förtroendet för stormakten.

Världen skälvde. Nu har orsaken till den politiska jordbävningen röstats bort. Kan den stabiliseras igen?

Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef Östsvenska Handelskammaren

Med detta i åtanke borde svenska exportföretag se sig om efter nya marknader för sina varor. Med tanke på att det finns frihandelsavtal med till exempel både Sydkorea och Japan och där Sverige har ett gott renommé, kanske det skulle vara på sin plats med att ge sig på en liten exportsatsning. Många mindre företag finner ofta avstånden till fjärran marknader och främmande kulturer som lite skrämmande. Det gäller att övervinna denna rädsla för att vinna nya marknader för sina varor.

En fråga som ofta dyker upp är hur man ska göra för att komma in på en ny marknad? Jag brukar svara med en fråga, – hur gjorde ni när ni hittade ny marknad i Europa? Det funkar på samma sätt där som här när det gäller att hitta nya kunder. Intet nytt under solen!

När det gäller området tull så genomgår den för närvarande en stor förvandling. Jag upplever att många företag verkar helt ovetande om de förändringar som har och kommer att inträffa fram till 2025. Företagarna borde visa lite mer intresse för vad som sker, då ändrade förutsättningar kan ändra förutsättningarna kapitalt för vissa företag när det gäller exporten och eller importen. Här har EU:s ”nya” tullagstiftning Uniform Customs Code (UCC) från 1:e maj 2016 t.ex. inneburit ett ökat personligt ansvar på företagets verkställande direktör. Slarvar man med eller bryter man mot regelverken, så kan detta innebära att man kan få ett personligt näringsförbud. 

Man resonerar många gånger som så att man lejer tullhanteringen till en extern part, så är man av med det ”problemet”. Man inser inte att i myndighetens ögon så är säljaren respektive köparen alltid den ytterst ansvarige. Det går alltså inte svära sig fri bara för att man har lagt över tullhanteringen på en underentreprenör.

Här fyller handelskammarna en funktion genom att erbjuda utbildning och support när det gäller den internationella handeln. 

Peter Hellman, expert internationell handel

Det är språkvetaren Sara Lövestam, författare till ”Handbok för språkpoliser”, som uttrycker att hon i egenskap av språkpolis ”rättar dem hon älskar”. Och att det självklart är skillnad på att försynt påpeka ett språkligt misstag, och att skälla ut människor som säger ”egenkligen” istället för ”egentligen”. Lövestam utvecklar: ”Jag vill ju att både barn och vuxna i min närhet ska veta att det heter ’dra alla över en kam’ och inte ’dra alla över en kant’ för att de inte ska bli dömda av andra människor” (Svt 13/9).

Blir man så dömd för att man skriver ”dem” när det ska vara ”de”, eller säger ”omständig” istället för ”omständlig” (jo, det heter så!)? Jo, visst är det till stor del så. Stöter språkpolisen på brott så kanske pläderingen för det korrekta uttalet eller stavningen alltid blir så högljudd – men nog agerar den tystlåtna rättsinstansen och dömer utan vidare försvar (du vet att det stämmer)!

Men språkliga brister ger inte bara upphov till himlande ögon och syrliga kommentarer. De kan också leda till betydligt allvarligare konsekvenser. Som ett förlorat jobb till exempel. Enligt en Novus-undersökning på uppdrag av Utbildningsradion uppger 35 procent av svenska chefer att de någon gång valt bort unga arbetssökande på grund av de skriver för dåligt – trots att de i övrigt uppfyllt kriterierna för jobbet. 12 procent av cheferna har gjort det fler än en gång (Svt 26/8).

På de högre lärosätena upplevs bristerna i svenska språket som än mer graverande; nästan hälften av universitets- och högskolelärarna tycker att unga studenter har dåliga kunskaper i att uttrycka sig i skrift. Den utbredda digitaliseringen pekas ut som en bov i dramat – med autocorrect slipper man lära sig stava rätt. Samtidigt tycks den förklaringen lättvindig, och är inte särskilt lösningsorienterad.

Ett gott språk handlar om så mycket mer än stavning. Visst är det en konst att uttrycka sig felfritt, varierat och till och med vackert, men det är ju även en fråga om att göra sig förstådd. Från den akademiska världen rapporteras till exempel att allt fler tentor underkänds på grund av språket.

Främsta tipset för den som vill ha ett vårdat och korrekt språkbruk är – att läsa. Och till alla språkpoliser där ute: rätta gärna, men gör det med kärlek. Kärlek till orden och kärlek till medmänniskan. Så vårdar vi varandra och vårt språk.

Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef
Östsvenska Handelskammaren

Opinionsbildning är en knepig verksamhet. Svårt att mäta, för ofta är frågorna breda och det är inte alltid alldeles självklart vad som är en framgång och vad som är ett misslyckande. Lika viktigt som att försöka sätta agendan är det att ha örat mot marken – annars finns risk att man talar för döva öron, även om din fråga i sig är jätteviktig. Vill du göra din röst hörd, gäller det att vara relevant i rätt sammanhang. 

För politiska partier är opinionsbildning förstås vardagsmat. Och de får ständigt prov på hur lyckosamma de är i sitt arbete, opinionsmätningarna duggar tätt även mellan valen – den yttersta mätningen. Experter förklarar ofta medgång för ett parti med att just ”deras” fråga varit på tapeten. Är det lag och ordning som diskuteras, vinner Moderaterna på det. Är det sociala orättvisor som snackas i fikarummen, då får Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet medvind. Till exempel. 

”Om inte vägen framåt är grön, så är det en väg bakåt”, hörde jag nyligen en representant för ett av regionens största bolag säga. Budskapet är glasklart: utan hållbarhetsperspektiv är man rökt. Det gäller för såväl företag som för organisationer och politiker. Frågor om miljö och klimat hör inte längre hemma i en klausul långt bak i en affärsplan eller programförklaring – de ska genomsyra hela verksamheten. Hållbarhet är allas business. 

I förra veckan gick Tysklands största delstat Nordrhein-Westfalen till kommunalval. De Gröna blev valets raket med i genomsnitt 20 procent av rösterna – en ökning med 8 procentenheter. I Hamburgs delstatsval tidigare i år fick De Gröna 24 procent av rösterna. Även i Frankrike har De gröna skördat framgångar i sommarens lokalval. Likadant i Schweiz och Österrike.  

Men i Sverige, som ofta ses som en föregångare i miljösammanhang – Greta Thunbergs hemland! – lyser Miljöpartiets framgångar med sin frånvaro. I Sifos augustimätning fick MP 3,6 procent, alltså utanför riksdagsspärren. Detta trots att varenda kotte med lite sinnesnärvaro snackar hållbarhet.  

När Miljöpartiet bildades i början på 1980-talet och ganska lång tid framöver ägde partiet de gröna frågorna. Och väljare som engagerade sig för hållbar utveckling hade ett självklart val när partisympatier kom på tal. Idag har samtliga partier en väl utarbetad grön agenda, och miljöpartisterna lider av låga opinionssiffror. Så kanske bör MP se det som ett tecken på sin egen framgång: i Sverige 2020 är hållbarhet på allas läppar. 

Det fina med ”Sommar” är också mångfalden. Skådespelaren Lena Endres program var något helt annat än Tegnells. Hennes var poetiskt, politiskt och provocerande. Jag fastnade mest för avsnittet om civilisation. ”Civilisation är väl inte bara ett ekonomiskt och politiskt välordnat samhälle, utan kanske främst ett sätt att umgås och vara och förhålla sig till den andre”, sade Endre.

Civilisation. Ordet inrymmer, precis som Endre är inne på, så mycket mer än bara välorganiserade system. Ofta i kontrast till något vi uppfattar som ociviliserat, såsom otämjt, våldsamt eller grymt. Civilisation står för gemenskap, upplysning och trygghet. Det är i tider av osäkerhet vi behöver den som mest. I tider som dessa.

”Håller vi på att tappa den?” frågar sig Endre i sitt sommarprat. Jag vill med bestämdhet svara nej. Det är klart att det är lätt att tänka mörka tankar när 12-åringar blir ihjälskjutna på öppen gata, kriminella gäng sätter upp vägspärrar och har öppna möten på hotell och det krävs påminnelse om att svarta liv är lika mycket värda som vita. Men det finns många, många handlingar som visar på motsatsen. Det har den här förfärliga pandemin visat oss. Människor som ställer upp för varandra, följer rekommendationer inte bara för sin egen skull utan för andras och gör sitt yttersta efter omständigheterna. Är det något vi ska ta med oss från det här mörka året 2020, så är det väl just det?

Mörker, men lite ljusare mörker, som en ekonomireporter kommenterade läget häromdagen. Botten är nådd, hösten bjuder på återhämtning – om än långsam. Jag träffade nyligen en vän som passerat de 70. Hon beskrev våren och sommaren som en tid bara för överlevnad. Allt hon verkligen lever för är annars satt på paus. ”Men nu ses vi och snart ska jag våga mig på att ta tåget till Stockholm över dagen”, sa hon.

Ja, nu ses vi igen. Nu tar civilisationen fart och tillsammans går vi mot ljusare tider.

Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef
Östsvenska Handelskammaren

Sedan 1968 har Almedalsveckan hållits i Visby. Ett arrangemang som började med Olof Palme på ett lastbilsflak, för att 2019 inrymma nära 3 700 evenemang. Enligt Region Gotland toppade hållbarhet listan över ämnen som i fjol diskuterades mest, följt av digitalisering och miljö/klimat. Närmare 42 000 unika besökare kom för att lyssna, diskutera och ta del av demokratifestivalens kunskaps- och erfarenhetsutbyte på scener och gräsmattor runt om i vackra Visby.

Jag har haft ynnesten att i flera år få närvara vid Almedalsveckan. Jag tycker det är ett fantastiskt sammanhang i sin öppenhet, frikostighet och skönhet. På vilken annan plats kan vem som helst släntra in på första parkett och lyssna och ställa frågor till ministrar, företagsledare och tv-journalister? Eller krocka med partiledare, generaldirektörer och fackförbundsordförande i kullerstensbackarna? För alla med minsta gnutta samhällsintresse är det bara att välja och vraka bland seminarierna under de fullspäckade dagarna.

Men i år blev det som bekant stopp. Inte tu tal om det. Storpublik och massmingel lämpar sig inte under en pandemi. För Visby och Gotland är en inställd Almedalsvecka förstås ett hårt slag, särskilt för event-, hotell- och restaurangnäringen. Och för hela Sverige ett slag mot det demokratiska samspelet. Almedalsveckan har fått motta kritik på senare år, anklagad för att vara ett elitistiskt jippo. Hursomhelst, på få andra platser har jag sett så mycket kompetensutveckling, så många polletter trilla ner, så många viktiga kontakter knytas som i sommarsolen vecka 27 i Visby. Det händer något när människor möts.

Det behov av kunskap, erfarenhetsutbyte och nätverk som Almedalsveckan levererar till, har inte minskat på grund av rådande pandemi – tvärtom. Vår törst efter andra lösningar och innovationer har ökat. På sina håll erbjuds alternativ till politikerveckan, själv är jag involverad i Handelskammarens initiativ #hjartaalmedalen.

Gotland är en del av Sverige. Ibland något styvmoderligt behandlad, inte minst under den här krisen. Hjärta Almedalen handlar inte om saknad eller medlidande. Istället klappar hjärtat för de utvecklande samtalen. Och medan vi väntar på återkomsten 2021 får vi några glimtar från Visby och en del av det vi hungrar efter så mycket nu: möten, kloka människor och demokratiskt utbyte.

Maria Björk Hummelgren, näringspolitisk chef
Östsvenska Handelskammaren

Läs mer om ❤︎ almedalen och se hela programmet här.