Varför är Ukraina så speciellt för Ryssland? Med den frågeställningen inledde Johanna Dahlin, biträdande universitetslektor vid Linköpings universitet, en genomgång av Ukrainas och Rysslands gemensamma historia. Ungefär två tredjedelar av Ukrainas befolkning är ukrainare, en fjärdedel kallar sig ryssar, men nära hälften har ryskan som vardagsspråk. Mycket av det som vi i väst betraktar som ryskt är i själva verken ukrainskt, såsom den karaktäristiska rödbetssoppan Borsjtj som härstammar från Kievriket. Flera av den ryska litteraturens storheter såsom Gogol och Bulgakov var ukrainare, även om de skrev på ryska.
Ukraina betyder just gränslandet och trots att huvudstaden Kiev ses som Ukrainas, Rysslands och även Belarus ”vagga”, har Ukraina varit i periferin av det ryska riket – på gott och ont. Å ena sidan har landet inte haft makt över sitt eget öde, å andra sidan har det befunnit sig på tillräckligt avstånd för att kunna åtnjuta visst självbestämmande.
Förtryck under Sovjetunionen
Under Sovjetstyret utsattes Ukrainas befolkning av tvångskollektivisering, organiserad utrotning av ”rika bönder” och som följd svältkatastrofen ”holodomor”. Efter unionens fall sökte Ukraina sin självständighet, hela tiden med Rysslands vakande öga över sig. Flera postsovjetiska ”färgrevolutioner” har skakat det gamla riket, såsom i Georgien 2003 och Kirgizistan 2005. Under den ”orangea revolutionen” 2004 gav sig hundratusentals demonstranter ut på Majdan (Självständighetstorget) och protesterade mot korruption och valfusk i presidentvalet.
– Viktor Janukovitj hade utropats till segrare, men demonstranterna menade att Viktor Jusjtjenko vunnit (orange var hans kampanjfärg) och valet gjordes om, sade Johanna.
Tio år senare samlades återigen demonstranterna på Majdan och protesterade mot dåvarande president Janukovitj, som efter påtryckningar från Ryssland stoppat associationsavtal med EU. Denna gång blev protesterna mer våldsamma och över 100 människor miste livet. Janukovitj tvingades i exil till – Ryssland. Bland demonstranterna fanns högerextremister som ett litet, men synligt inslag.
Förstörd vänskap
Andra världskriget spelar en mycket central roll i ländernas historia och segern över Nazityskland firas stort varje år. De av vissa hyllade nationalhjältarna, som sägs ha konspirerat och influerats av tyskarna i kampen för Ukrainas självständighet, är därför extra kontroversiella i sammanhanget. Här hämtar Putin sin propaganda om Ukraina som tillhåll för och till och med ockuperat av nazister, förklarade Johanna.
Under monumentet Folkets vänskapsbåge stod en åtta meter hög staty föreställandes en ukrainsk och en rysk arbetare som gemensamt höll upp en medalj. Statyn upprättades för 40 år sedan, som en symbol för vänskapen mellan Ukraina och Ryssland – brödrafolket. I april revs statyn (extern länk till SVT Nyheter).
Nato
Efter en genomlysning av Ukrainas och Rysslands över 1000-åriga gemensamma historia, tog Norrköpings Tidningars politiske redaktör Hans Stigsson upp tråden. Han började i Nato-frågan:
– Ni vet när man gör en sådan där stor uppgradering av datorn, man får skriva under ett avtal, svara på massa frågor och trycka ”yes, yes, yes”. Och sedan… händer ingenting. Så kommer det bli med Nato. Det blir ingen skillnad från idag.
Redaktören raljerade lite, men menade att i praktiken blir det inte så stor förändring för Sverige. Han ställde frågan om vi verkligen varit ”neutrala” och alliansfria under 200 års tid. Den där uppoffringen en del vill mena att vi gör genom att till fullo bli Nato-medlem.
Finland avgörande
Den springande punkten för Sverige är inte Ukrainakriget, utan Finland. Om Finland går med, och vi inte, så blir Sverige det enda nordiska land som inte är medlem i Nato. Ett medlemskap, menade Stigsson, som länge förordat just detta, stärker även de nordiska banden och samarbetet. Det intressanta i sammanhanget är opinionen – så snabbt den svängt.
– Jag gör analysen att Nato-motståndet varit brett, men grunt. Nu har situationen och kunskapen gjort att opinionen svängt.
Han fick medhåll av närvarande försvarspolitiker Joanna Sjölander (M) och riksdagskandidat Mattias Ottosson (S), som menade att ett Nato-medlemskap både är det säkrare och det billigare alternativet för Sverige. Med tanke på det förändrade världsläget, men Rysslands aggressioner, har Finland gjort bedömningen att det inte går att medlingsvägen förhålla sig till landet längre. Nato har blivit enda utvägen.
Billigare och säkrare med Nato
Försvarsalliansen kräver en nationell försvarsbudget på två procent – om Sverige inte går med skulle vi behöva dubbla den pengen till ett tillräckligt försvar. Just nu ser Turkiet ut att vara enda hindret på vägen för ett svenskt medlemskap, men det handlar förmodligen snarare om en fördröjning än ett absolut nekande.
– Skillnaden mellan partnerskap med Nato, vilket Sverige haft under en längre tid, och medlemskap är säkerhetsgarantier, sa Mattias.
– Inget medlemsland i Nato har blivit anfallet av utländsk makt. Det känns som det tryggaste alternativet att vara med, konstaterade Joanna.
Vad händer framåt?
Ökade cyberattacker är en förväntad utveckling för Sverige. Här gäller det att försvar, Polis, Säkerhetspolis och näringslivet samarbetar och tar hotet på allvar. Gällande internationell handel och relationer har exempelvis Indien hållit sig relativt passiva och Kina drar sig försiktigt bort från Ryssland. Landet har mycket att förlora på en alltför tydlig allians med Putin.
Biträdare universitetslektor Johanna Dahlin och politiske redaktören Hans Stigsson lyfte en viktig framtidsspaning: Förr eller senare, och helst när Putin är borta, måste relationerna med Ryssland förhandlas om. Det ryska folket är de största förlorarna på en långvarig isolering, och sådana kan leda till farlig utveckling.
Men än rasar kriget i grannlandet Ukraina.
