Krönika
Visst kan syskon ligga i luven på varandra ibland. Men när det verkligen gäller, då sluter de upp tillsammans.
Nyligen fick jag förmånen att bli en del av ett nybildat, regionalt nätverk för kvinnor. Jag är personligen inte särskilt förtjust i sammanhang som marknadsför sig som exklusiva för ett kön, men det här nätverket är annorlunda. Det är nämligen inte bara för att klappa oss själva på axeln och tala om att ”vi kan” som kvinnorna i det här nätverket träffas, utan för att lära oss en viktig läxa: vi måste stötta varandra. Och hur gör vi det bäst? Jo, genom att sluta att snacka skit och trycka ner andra kvinnor.
Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, sägs det. Kanske det då även finns ett reserverat ställe i himlen för de som gör det. Det här nätverket, ”Sorelle” (”systrar” på italienska), tar dock mer fasta på de bra platserna här på jorden. Platser som vi kan nå genom att stötta varandra, goda exempel och nyttiga erfarenheter. Så som systrar ska.
Det här systerskapet har fått mig att fundera på ett annat familjeband, den mellan vår regions två största städer. Likt två tjuriga småsyskon har Linköping och Norrköping genom tiderna tävlat mot och gnabbats med varandra. Och det har kanske sin charm, då och då. Men det börjar bli dags att växa upp och ta relationen till en ny, mer stöttande nivå.
I värsta fall är en konkurrens mellan Linköping och Norrköping rent av skadlig för regionens tillväxt och utveckling. Företagen vet det, och bryr sig inte om vare sig kommun- eller regiongränser. Det är förutsättningarna och möjligheterna för framgång som är det viktiga. Vi vill inte ens längre prata om forna dagars käbbel – risken för ökad stigmatisering är inte värd att ta. Istället är samarbete, och samsyn på städernas likheter och gynnsamma olikheter, självklart.
Tecken finns att även politikerna börjar inse vikten av att prata väl om systerstaden. När Business Arena arrangerades i början av våren fick kommunstyrelsens ordförande i Norrköping, Lars Stjernkvist (S), frågan om konkurrensen mellan städerna. Han svarade, tror jag, så som många känner: vi börjar bli rätt trötta på frågan.
Vid ett annat tillfälle nyligen identifierade Linköpings kommunalråd Muharrem Demirok (C) städerna med artister sprungna ur respektive kommun: ”Norrköping är som Plura medan Linköping är mer Louise Hoffsten”. Olikheter som förstås bör ses som fördelar och användas i marknadsföringen för att locka hit nya företag, medarbetare, studenter och besökare. Tillsammans har städerna det mesta – tillsammans är vi starkare. Och de offentliga kärleksförklaringarna behöver bli fler.
Så nästa gång du hör kollegan, grannen eller chefen säga något nedlåtande om systerstaden – säg emot. Börja förändringen! Det finns säkerligen en särskild plats i himlen för den som talar väl om sin systerstad – och förmodligen gott om säten nere på varmare breddgrader för den som gör motsatsen.
[skribent medarbetare=”Maria Björk Hummelgren”]
