Jag vet att det smarta är att vara emot. Det pragmatiska och förnuftiga är inställningen nej. Nederlag är inte coolt, därför är det säkrare att vara negativ från början. Avslappnat anti, liksom. Och sedan, när det inget blev, kan man nicka långsamt, och betrygga den naiva omgivningen att det ändå var bäst som det skedde.
Det finns gott om folk med den inställningen, särskilt nu kort efter beskedet att Stockholm Åre inte får arrangera vinter-OS 2026. Det är den kloka skaran, den verklighetsförankrade med fötterna på jorden. Som inte svävar iväg och begär det orimliga. Som kan klä på sig ”vad var det jag sa”-minen och strosa nedför självgodhetens esplanad i visshet om att de åtminstone inte förlorat något. Vare sig pengar eller drömmar. Jag vet. Jag tillhör också den där skaran ibland.
Men kan jag nu få vara den där naiva, drömmande fånen ett tag? Den som förstår alla praktiska och ekonomiska fördelar med att hoppet är ute, men som ändå ville få leva en stund på det och några glädjekalkyler? Kan jag bara få lov att vara lite besviken?
Inte bara på det faktum att det hade varit häftigt att få se Sverige stå värd för det enorma idrottsevenemanget – för det hade det. Men drömmen om Stockholm Åre-OS stod för något mer: en banbrytande och moralisk seger över hybrisen och slöseriet kopplat till så många andra svulstiga tillställningar med budgetar som spräckts både tre och fyra gånger. Sverige kunde ha levererat ett mer hållbart OS, ur alla perspektiv, och där skidåkarna, hockeyspelarna och bobåkarna fått stå i centrum istället för extravagansen, flashiga arenor och fyrverkerier synliga från månen.
Stockholm Åre hade varit stad och land i förening. Lilla Åre som klättrat upp som ett kulturellt och kulinariskt Mekka lika mycket som en högborg för business. Ett villkor för spelen har varit näringslivets engagemang, likaväl som det politiska. Tyvärr föll det väl en del på det folkliga. För som sagt, det är smart att vara emot sådana här spektakel. Sett ur en stjärnögd troskyldigs synvinkel, hade Sverige kunnat göra OS en tjänst. Och kanske tänt ett hopp hos andra städer och länder, som inte haft modet sticka av från förnuftets stig och satsa. Är det inte förresten det som tävlingsidrott handlar om? Att våga vinna?
Det var en fin dröm, nu har vi vaknat. En del av oss har redan glömt, andra lever med minnet av något vi trodde på och torkar våra tårar. All lycka åt Milano Cortina. Jag hoppas att förändringen till ett mer ekonomiskt nedtonat och socialt och ekologiskt intelligent OS kan förverkligas ändå. Idrott ska förena, inte polarisera och framför allt inte förstöra, utan bygga upp och stärka.
Kalla mig blåögd, men jag väljer den inställningen.
[skribent medarbetare=”Maria Björk Hummelgren”]
