En fundering kring oss som ägnar en inte oväsentligt stor del av sin dag på internet i allmänhet och i de sociala medierna i synnerhet.
En bild fladdrade förbi i sociala medier. Det var en uppsluppen familj, kanske under efterkrigstiden, som åt medhavd matsäck vid en pittoresk sjö. När maten var uppäten lämnade de helt sonika förpackningar och matrester på marken och i vattnet. Så praktiskt och modernt! Nu slipper vi släpa hem förpackningarna igen! En absurd och grisig handling, filtrerat genom 2000-talets vett och etikett. Också en omedveten handling, befriad från en aggregerad analys av konsekvenserna. Men man visste inte bättre då. Vi i västvärlden har vaknat upp och kämpar nu med näbbar och klor för att rädda vår planet, medan sophantering i mindre bemedlade länder faktiskt fortfarande är helt omedveten.
Så tänkte jag vidare på all den tid och all den data vi just nu skyfflar in i den allenarådande atmosfären internet. Vår värld har aldrig tidigare laddat upp så mycket data och gett ut så mycket personlig information till den digitala offentligheten, som nu. 93 procent av oss svenskar har tillgång till internet och det tycker Internetstiftelsen i Sverige är på tok för få. Vilket det kanske är, det har jag ingen uppfattning om. Men tanken som formades i mitt huvud var huruvida vi kommer vakna upp om några år och inse att vi tänkte fel, eller omedvetet, när vi ocensurerat och obegränsat transformerade oss in i en ny värld där robotar så småningom kommer göra oss arbetslösa.
För vilken kommer att vara den riktiga framöver? Är det den världen där jag kan få en kram av min mamma IRL? Eller är det den världen där VR-glasögon och artificiell intelligens projicerar en mamma look-alike som inte åldras eller dör, som har mammas unika personlighet och kemiskt producerade, men trygga doft?
Mina barn är fortfarande små, men när jag lyssnar på er som har äldre barn förstår jag att de verkligen lever sina liv på internet i första hand och i den (än så länge) verkliga världen i andra hand. Poff! Så har de ungdomarna vuxit upp till morgondagens beslutsfattare, politiker och lärare. Hur blir det då? Framtidsbilderna gör mig snurrig.
Så till slut tänkte jag att precis som för alla generationer före oss, så är det hiskeligt svårt att förutse framtiden. Men när vi väl är där är det högst sannolikt att en del av det som vi just nu sysslar med, både offline och online, kommer kännas helt omedvetet och befriat från vidare analys. Ja kanske till och med komplett galet.
Johanna Palmér
Vd, Östsvenska Handelskammaren
