Vägs ände för småkommunerna: Nya lekplatser eller äldrevård?

Frågan i rubriken är en realitet i många kommuner. Bland annat den mindre sörmländska kommun som Svenska Dagbladet besöker i augusti 2018. Kommunen har då nyligen tagit det utifrån den kommunala budgeten sett modiga, eller dumdristiga beroende på vem man frågar, beslutet att bygga en ny lekplats. Kommunalrådet försvarar satsningen utifrån perspektivet att människor måste vilja flytta dit och helst bo kvar med sina barn. Det handlar om kommunens attraktivitet. Ekonomichefen är mer bekymrad:

– Jag skulle säga att vi redan 2019 har bekymmer att leverera enligt alla lagstadgade krav med nuvarande skatteunderlag, säger hon och syftar på ”den demografiska utmaningen” – allt färre som ska försörja allt fler. 

Den lilla sörmländska kommunen är en av de 290 byggstenar vårt land är uppbyggt av.  Många, flera av dem i vår region, har svårt att klara sitt offentliga åtagande idag. Sedan 90-talskrisen har finansministrar tävlat i ”ordning och reda i statsfinanserna” och nogsamt beta av statsskulden till en nära nog för låg nivå, enligt vissa bedömare. På kommunal nivå är situationen en helt annan, framför allt är den väldigt diversifierad. Vissa kommuner går som tåget, kan hålla låga skattenivåer och ändå klara av sina förpliktelser gällande välfärd och service till sina invånare. I andra råder bistrare tider, trots skattehöjningar och neddragningar. Orsakerna är förstås flera, och de främsta är svåra att ens för det skarpaste kommunalrådet rå på. 

Urbaniseringen. En stark trend i Sverige som håller i sig, även om det går att skönja en viss avmattning till de tre största städerna. Medelstora kommuner liksom kranskommuner till de största får tillskott på befolkning. I vår region ökade exempelvis Linköping och Norrköping med
2 017 respektive 1 498 personer förra året. Värre är det med de minsta och glesbygdskommunerna. Vadstena, Valdemarsvik och Flen minskade med 86, 83 respektive 120 personer på ett år. Betydande siffror för kommuner med några tusen invånare.

Demografin. Utflyttning är ett problem för många kommuner. Att färre föds än dör är ett annat. Dels minskar befolkningen, vilket för de flesta kommuner ses som negativt. Dels innebär det att den befolkning som är kvar åldras. Färre ska därmed försörja fler. Att befolkningspyramiden inte längre är en pyramid utan mer en stabbig låda som växer på höjden, är ett dilemma hela landet brottas med. Människor lever längre, vilket är fantastiskt och ett tecken på välstånd och medicinsk utveckling. Men när 25-åringarna väntar med att kliva in på arbetsmarknaden, och 65-åringarna lämnar densamma för golfbanan, blir det en tunn mittfåra kvar som ska försörja dem. 

Ökade välfärdskrav. Många strängar samsas på den kommunala lyran. Skola och äldreomsorg är förstås de största, men här finns också vuxenutbildning och försörjningsstöd, tillståndshantering, planering av mark och fastigheter, avlopp och sophantering, andra former av service till invånare och företag med mera, med mera. Allt ska bekostas av skattemedel. Därför är en arbetsför befolkning och livskraftiga företag avgörande för kommunen.

Likvärdigheten. Kvalitet på kommunal service ska inte avgöras av var du bor. Mindre kommuner med färre resurser har tuffare villkor för att klara kraven. Inför 2020 aviserade var tredje kommun att de minskar budgeten för välfärden, och nästa var femte drar ner på barnomsorg och skola (SVT 25/2). 

Snaran dras åt för många kommuner. 2020 lägger var tredje kommun mindre pengar på välfärden. Var femte drar ner på barnomsorg och skola. Detta trots det omfattande skatteutjämningssystemet Sverige tillämpar. För tidigare nämnda Sörmlandskommun utgör skatteutjämning och statsbidrag en tredjedel av budgeten. Ändå är det inte tillräckligt.

Polariseringen mellan kommunerna ökar. Invånarantalet varierar från knappt 2 500 personer till nära en miljon. Mediankommunen har 16 000 invånare, hälften av kommunerna omfattar alltså blygsamma 14 procent av hela Sveriges befolkning – tillsammans. Regionen som Östsvenska Handelskammaren kallar sin innefattar alla sorter: två så kallade draglok med över 140 000 invånare, några få kommuner med mellan 20 000 och 50 000 invånare, medan majoriteten befinner sig runt eller under 10 000-strecket. 

Under 2010-talet krympte var femte svensk kommun, vissa med så mycket som tio procent. Utvecklingen leder till en allt svagare ekonomi i många kommuner och stora svårigheter att hitta kompetens och arbetskraft. Ökade krav gällande investeringsförmåga, integration och hållbarhet lägger sten på bördan av kommunala åtaganden. 

Kommunutredning
Situationen har dock inte gått obemärkt förbi. 2017 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté som skulle ta fram en strategi för att stärka kommunernas kapacitet att klara sina uppgifter. I uppdraget ingick att identifiera utmaningar och ge förslag på åtgärder. 

Sagt och gjort. Ganska exakt tre år senare, i februari 2020, överlämnades den så kallade kommunutredningen till civilminister Lena Micko (S) från Linköping. Utredningens ordförande Niklas Karlsson (S) skrädde inte orden på DN Debatt (19/2): ”Utan förändringar blir det svårt att leverera kommunal välfärd av god kvalitet i hela landet.” 

Flera fördelar med större kommuner
Vad är då lösningen? Utredningen pekar några olika vägval som handlar om utökad samverkan, förändring av kommunernas ansvar generellt eller asymmetriskt (det vill säga att kommuner kan ha olika ansvar beroende på storlek) och – frivilliga sammanläggningar. 

Få kommunpolitiker kommer förmodligen kasta sig över förslaget med en kommunreform. Dels är det knappast en valvinnare, då den egna bestämmanderätten värderas högt. Dels riskerar de att bli av med jobbet om deras egen kommun går samman med en annan… 

Men en ort försvinner inte från kartan bara för att den inte omges av administrativa gränser. Istället kan utvecklingen bli den motsatta! Lättare att locka nya invånare och näringar om orten är del av en större kommun. Kommunutredningen föreslår att samverkan och frivilliga sammanläggningar bör stimuleras genom stöd och dialog. 

Hur blir det med närdemokratin då? 
De nära fattade besluten och så vidare? Verkligheten är att de politiska partierna i nuläget har svårt att locka kompetenta personer till kommunpolitiken. Med tanke på ansvarsområdena, har det stor betydelse vilka som sitter på beslutande positioner. Och urvalet av skickliga politiker skulle bli större med färre kommunfullmäktigesalar att fylla. 

Våra grannländer i Norden har kommit till slutsatsen att mellan 20 000 och 30 000 invånare är nödvändigt för att kommunal verksamhet ska kunna bedrivas effektivt. Sverige har sedan 2005 istället tillämpat ett system för kostnadsutjämning, som i korthet går ut på att rikare kommuner får betala fattigares utgifter. Därtill har kommunalskatterna höjts, även om de varierar kraftigt mellan kommunerna. Frågan är om inte tillvägagångssättet kommit till vägs ände och det är dags för en kommunreform?

Det är dags
Kommunutredningen tycker det. Handelskammaren har drivit frågan länge. Det kommer göra ont, men kännas bättre efteråt. Det är dags att kommuner slipper välja mellan en ny lekpark och äldreomsorg, mellan unga och gamla invånare. Det är dags för likvärdighet och stabila kommunbudgetar. Dags för kommunsammanslagningar.