Regeringens budget för 2017 är en besvikelse för alla oss som efterfrågar rejäla strukturreformer för att möta de stora samhällsutmaningar Sverige står inför de kommande åren. Istället för slagkraftiga regelreformer för att stärka Sveriges företag och internationella konkurrenskraft är årets budgetproposition ett uttryck för traditionell socialdemokratisk politik – utbyggda offentliga system för att åtgärda samhällsutmaningar, i huvudsak finansierat av statliga medel och skattehöjningar.
Regeringen beskriver svensk ekonomi betydligt mer positivt än de flesta andra bedömare. Och visst är det högkonjunktur, men regeringen tycks underskatta allvaret i den oro som präglar stora delar av vår omvärld och även delvis Sverige. Att då i högkonjunktur presentera en budget med så stora utgifter är oroande. Högkonjunkturens snurrande hjul bör istället användas till att spara på utgifter för att kunna ha ekonomiskt utrymme att satsa vid kommande lågkonjunkturer.
Vi delar i och för sig bilden av att välfärden, inte minst inom skolan, behöver förstärkningar men som alltid är utmaningen hur sådana satsningar ska finansieras. Att göra det genom skattehöjningar och bibehållet underskott i finanserna fungerar inte. Det enda ansvarsfulla sättet att finansiera sådana åtaganden långsiktigt är att få fler i jobb uppkomna av en reell efterfrågan och som då bidrar genom att betala skatt till stat och kommun som sedan kan fördelas.
Vi ser stora omfattande utmaningar på arbetsmarknaden idag, med bland annat ett växande utanförskap i form av stora grupper utrikesfödda som står utanför arbetsmarknaden. Tyvärr lyckas regeringen inte adressera denna problematik i sin budget. Det behövs kraftfulla reformer på arbetsmarknadsområdet som syftar till att skapa helt nya förutsättningar för bättre matchning mellan utbud och efterfrågan. Det handlar om att sänka arbetsgivaravgifter, sänkt – inte höjd – inkomst på arbete, utvidgat ROT- och RUT-avdrag etc. Det handlar om att ge förutsättningar för företagen att anställa personer till arbeten av alla typer av kvalifikationsgrad. De förslag som regeringen lägger speglar inte dessa behov, utan lägger istället skattekronor på att få personer in i olika arbetsmarknadsåtgärder och/eller utbyggda bidragssystem. Det är inte bara att beklaga – det är djupt oroande.
Anna Lövheim
Näringspolitisk chef
